Jakten på vår borttappade arbetsglädje

Parallellt med en stark ekonomisk tillväxt och låg arbetslöshet, ökar även antalet stressrelaterade sjukdomar och sjukskrivningar. Var femte svensk vill, enligt rapporten, byta jobb inom ett år. Ennova kommenterar:

”Det sker många förändringar på de svenska arbetsplatserna, bland annat besparingar, nedskärningar, omorganisationer och standardiseringar. Dessa förändringar skapar stor otrygghet bland medarbetarna. Denna otrygghet är inte bra för arbetsglädjen, produktiviteten eller genomförandet av förändringar i vardagen.”

Vi är alltså dåliga på att hantera och leda förändringar, cheferna hinner inte vara chefer, ledarskapet brister.

Men är det hela sanningen?

Jag jobbade i några år på ett av Sveriges större lärosäten, på en arbetsplats som kryllade av innovativa forskare. Rent objektivt sett borde detta vara arbetsglädjens högborg: kreativa utmaningar, flexibel arbetstid, stor personlig frihet, resor och internationella kontakter, en ständig cerebral stimulans från kollegor.

Men icke. Jag kan ärligt säga att de mest missnöjda och utmattade människor jag har mött, träffade jag där.

Min andra referenspunkt är en svensk läkemedelsindustri i slutet på 1980-talet. Där träffade jag en 63-årig kvinna, som stått vid samma maskin varje dag i ett ofantligt antal år. Hon kom punktligt klockan 07.00 och hon körde sin maskin till klockan 16.00. Hon var den gladaste och mest positiva människan på hela företaget. Hon tyckte verkligen om sitt bullriga och synnerligen repetitiva jobb. Varför? Jo, för att hon packade ett läkemedel som är livsavgörande för många människor, i Sverige och världen. Hon, och bara hon, såg genom sitt arbete till att tusentals människor varje år slipper lida. Dessutom hade hon genom sin mångåriga erfarenhet hittat på en lång rad förbättringar och förändringar, som gjorde både produkten och arbetsprocessen säkrare – och fått gehör för sina idéer.

Det säger oss också något om arbetsglädje.

Bosse Angelöw, docent, socialpsykolog och författare, har myntat det oerhört sympatiska begreppet ”systematiskt arbetsglädjearbete”, det vill säga att metodiskt och medvetet arbeta för att stärka arbetsglädjen hos chefer och medarbetare på arbetsplatsen. Hans recept är mycket enkelt: Hitta, kartlägg och dokumentera de situationer i en arbetssituation som skänker hög arbetsglädje. Försök återskapa flera sådana situationer i organisationen. Det kan handla om att öka mängden positiv återkoppling, skapa utrymme för större gemenskap, förbättra kommunikationen, tillföra mer resurser, öka delaktigheten, ge större påverkansmöjligheter eller skapa ett tydligare ledarskap.

 Bosse Angerlöw understryker också chefernas avgörande roll i arbetsglädjearbetet. Chefer kan inte minst vara goda förebilder för medarbetarna, förutsatt att de får rätt förutsättningar och resurser från ledningen, menar Angerlöw.

Lotta Harju som är forskare vid Arbetshälsoinstitutet i Helsingfors har ägnat de senaste åren åt att forska om leda och tristess på jobbet. Hennes undersökningar visar att personer som arbetar med meningsfulla, kreativa och varierande uppgifter ändå kan drabbas av arbetsleda om de inte kan ägna sig åt sitt uppdrag på ett sätt som de själva anser vara bäst.

Lotta Harju har i god vetenskaplig anda identifierat tre typer av arbetsleda. Leda som uppstår för att arbetet inte motsvarar förväntningarna och har förvandlats till slentrian, utan påtagliga utmaningar. Den andra kategorin är leda som kännetecknas av känslan att inte hinna med. Det kan i sig bero på att arbetsmängden är på tok för stor. Den tredje typen av arbetsleda kännetecknas av en arbetsrytm där avbrott och störningar gör det omöjligt att genomföra uppgifterna på ett meningsfullt sätt. Sönderhackad tid och splittring, helt enkelt. Något vi blivit mästare på under 1990- och 2000-talet.

Det Lotta Harju säger stämmer väl överens med andra teorier kring prestation, motivation och engagemang. Möjligheten att påverka sitt arbete, att som medarbetare ha tydliga riktlinjer, att ges möjlighet att lösa uppgifter efter eget huvud och inte vara för hårt styrd och kontrollerad påverkar hur vi känner inför våra arbetsuppgifter, vilket i sin tur påverkar vårt engagemang och vår drivkraft.

En annan pigg forskare, Nina Svensson vid Karlstads universitet, har gjort en djupdykning i kreativitet och dess motsats – självcensur. Hon visar i sin avhandling att omgivningen och klimatet är mycket viktigt för kreativiteten, både vad gäller nya idéer och kvaliteten på lösningarna. Oro eller rädsla för att göra fel, att bli bedömd av andra, samt stress och låg tilltro till den egna förmågan hämmar kreativiteten och får oss att självcensurera.

Med självcensur, oro, dåliga chefer och leda i bagaget, har arbetsglädjen liten chans att hävda sig.