Varför accepterar vi dålig it?

Föreställ er:
Finsvarvbolaget ringer till Atombolaget.
– Hej, det är Finsvarvbolaget. Jo, de här stålkapslarna som vi levererar till era kärnreaktorer … Det är så att vår nya svarv kan bara svarva femtumskapslar, så vi tänkte att vi kan väl leverera såna i fortsättningen.
– Men, va? Det är ju tiotumskapslar som ingår i konstruktionen.
– Jo, men vi tänkte vi kunde ändra det. För den nya digitala svarven kan liksom inte svarva tio tum.
– Men … hur kan ni tänka så? Vi har ju ett kontrakt?
– Jo, men vi tänkte vi kunde riva upp det. Och så får ni hälften så stora kapslar.
– Men …
– Jo, och förresten, det är lite problem med att få kapslarna riktigt släta. En del är rätt kantiga. Så att de avviker från måtten, så att säga. Det kan avvika några … tusen millimeter. Men om ett par år är vi nog på banan, tror vi. Det tar tid innan rutinerna sätter sig vid ny teknik vet du.
– Men hallå, har ni blitt spritt språngande galna?? Ni kan ju inte …
– Bra du, då säger vi det. Om ett par år kommer det säkert att funka bra. Hej hej, vi hörs. Vi skickar ett nytt avtal.

Otänkbart, helgalet, eller hur?

Men det som är otänkbart inom industrin verkar vara business as usual inom vård och administration. I Landstinget Västernorrland har tusentals anställda våren 2015 bara fått delar av sin lön under flera månader – det nya lönesystemet kan inte leverera ersättning för jour och övertid av olika slag. Arbetsgivaren kan inte säga när det ska fungera, men räknar med att det tar ett par år.

Region Skåne vill samtidigt riva upp det avtal man tecknat med sjuksköterskorna. Orsak: det nya lönesystemet kan inte hantera den flextid man kommit överens om. Systemet kräver att flextid stryks, utan att ersättas. Problemen har hållit på i många år: redan 2013 hotade läkare att dra arbetsgivaren inför kronofogden på grund av utebliven lön.

Och i Botkyrka gav lönesystemet någon 5000 kronor i lön en månad, en annan 50 000 kronor. I samtliga fall – och det finns ännu fler – har personal på lönekontoren fått jobba flera tusen timmar övertid för att rätta fel.

I samtliga fall säger ledningarna att man inte vet när det kommer att fungera, men om några år sådär. Och att det mest är de anställdas fel.

Gång på gång när jag upptäcker hur illa många it-system faktiskt fungerar i våra verksamheter blir jag förundrad. Hur kan detta få fortsätta? Det som skulle vara helt oacceptabelt om organisationens kunder eller leverantörer var drabbade?

Varför har vi så låga krav på kvalitén inom administrativ it?
Är det för att det främst drabbar kvinnoyrken?

 Jonas Söderström, informationsarkitekt på InUse, författare till boken ”Jävla skitsystem!”