Forskning: Samverkan mot ungdomsbrott ofta förgäves

Samverkan mellan exempelvis skola, polis och socialtjänst ses som ett viktigt verktyg i arbetet med att hjälpa ungdomar som riskerar att hamna i kriminalitet. Men enligt Christina Söderberg, doktor vid Institutionen för kultur och samhälle vid Linköpings universitet, finns det ingen forskning som tyder på att samverkansarbetet i sig bidrar till att hjälpa ungdomar. Ändå görs det.

– Drivkraften är att man så gärna vill hjälpa till att vända utvecklingen för de här ungdomarna och deras familjer. Och då tänker man att det trots allt måste göras genom samverkan, säger Christina Söderberg i ett pressmeddelande.

”Man sitter där och pratar”

I sin avhandling visar hon dessutom att arbetet ofta är förgäves. Christina Söderberg har följt samverkansarbetare i fyra kommuner och intervjuat representanter från polis, socialtjänst, skola och fritids. Hon menar att samverkan i regel börjar bra, men att arbetet ofta mynnar ut i besvikelse. Efter några år kan parterna vara besvikna på att arbetet inte har gett resultat – och vara irriterade på att alla i samarbetet inte är lika engagerade.

– De flesta pratade om att man inte hade tillräckligt med åtgärder i verktygslådan för den här gruppen av unga. Så det leder inte till mycket mer än att man sitter där och pratar, säger Christina Söderberg.

Skapar mening för sig själva

Trots att besvikelser är vanliga vill ingen av de intervjuade att samverkansarbetet läggs ned. Alla, oavsett hur negativa och arga de har varit, uppger i intervjuer att de tror på arbetsformen.

En anledning, säger Christina Söderberg, är deltagarnas behov av att skapa mening för sig själva, eftersom samverkan ändå ger en känsla av att något görs. En annan förklaring, menar hon, är att organisationerna genom att ingå samarbete delar på ansvaret om resultaten uteblir eller inte kan påvisas.

Behöver inte vara bortkastat

Arbetet behöver dock inte vara bortkastat, menar Christina Söderberg. För att saker och ting ska ändras så måste alla parter engagera sig fullt ut. Dessutom måste syfte och målgrupp vara tydligt beskrivna, samt att det finns åtgärder som man är beredd att jobba intensivt och kraftfullt med. Uppföljning är också A och O.

– Utifrån vilken risk den unge befinner sig i ska den få rätt insats. Det finns ju modeller för att göra bedömningar. En månad är lång tid för en ungdom. Man måste passa på när den är mottaglig. Det finns stora utvecklingsmöjligheter kvar, säger Christina Söderberg och fortsätter:

– Det är viktigt att inte bara sitta och byta information med varandra, utan se till att det blir verkstad. Annars kan ni lika gärna lägga ner arbetet. Det brukar jag säga rakt ut.

Läs avhandlingen här.