Lärdomar av ett förbättringsfiasko

Många organisationer startar förändringsprojekt med inslag av kulturella förändringar, som ska vila på en gemensam värdegrund. Ofta är framgången begränsad. Varför misslyckas man så ofta?

I denna annorlunda och mycket intressanta bok får vi, med författarnas hjälp, i en närstudie av ett förändringsinitiativ följa ett företag under en förändringsresa på arton månader. Vi får insikt i planeringsarbetet då värdegrunden mejslas fram med konsultstöd. Vi får ta del av kick-off med ledningen och efterföljande work-shops där mellanchefer har huvudrollen. Vi får kunskap om hur budskapet om förändring kommuniceras, översätts, tokas och tas emot av olika aktörer. Fokus ligger på vad som sker i organisationen snarare än med den. Vi får höra hur medarbetarna ser på det som skedde och också ta del av de inblandade aktörernas egen reflektion.

Boken analyserar vad som gick fel – både det känslomässiga engagemanget och förändringsarbetets organisation. Några orsaker var att värdegrunden var vag och det var oklart vem som gör vad och varför arbetet var viktigt. Engagemanget från cheferna var måttligt, liksom deras kunskap om vad de gav sig in på. Cheferna måste ’leva kulturen’ – som det uttrycks i boken. Boken avslutas med en sammanfattning av resan i femton lärdomar.

Genom den longitudinella studien och de utmärkta beskrivningarna i de olika leden med flera citat från deltagare får man en bra bild av resan. Ofta är beskrivningar som redovisas från företag som lyckas – här få vi följa ett som inte lyckas så bra, vilket är intressant. Programmet förlorade i kraft över tid och ett år efteråt kommer deltagarna bara ihåg fragment.

Många frågor dyker upp när man läser. Ska man styra förändring genom att försvaga de krafter som hindrar förändring snarare än förstärka de som driver på förändringen? Kan människor kontrollera organisationskulturen eller är den kontrollerar människorna? Varför uppstår motstånd och hur kan detta hanteras?

Det förvånar mig dock att en bok som ger sken av ett vetenskapligt förhållningssätt ibland känns onödigt kritisk utan sakliga argument. Jag irriteras av de ”kängor” som delas ut åt TQM utan att författarnas eller deras källors tolkning av begreppet ges. Formuleringar som ”med internationaliseringen följer växande krav på organisationer att centralisera och standardisera och göra sin verksamhet mer genomskinlig, delvis genom att använda kontrollsystem som ’balanced score card’ och TQM” ger mig en märklig syn av TQM.