Exemplet tar sin början i Chicago 2008. Dåvarande borgmästaren Richard M Daley ville tackla budgetunderskottet genom att leasa ut stadens parkeringsautomater till ett privat bolag, CPM. Han hastade igenom en överenskommelse där företaget betalade 1,2 miljarder dollar, i utbyte mot ett 75 år långt leaseavtal med staden. Många förstod redan från början vilken usel affär det var, och snart märkte stans bilförare det också: De betalade plötsligt USA:s dyraste parkeringsavgifter.
Daleys efterträdare Rahm Emanuel svor på att han skulle omförhandla överenskommelsen och ge Chicagoborna en bättre deal. För att släpa CPM tillbaka till förhandlingsbordet använde han en tuff taktik med många uppmärksamhetssökande tilltag. Emanuel vägrade till exempel på ett mycket offentligt sätt (”There’s a new sheriff in town”) betala de avgifter CPM krävde för uteblivna intäkter för till exempel avstängda gator och särskilda parkeringstillstånd för funktionshindrade. Han satte ihop ett tufft gäng bestående av bland andra stadens ekonomichef och en känd hedgefondchef, Michael Sacks, för att bestrida CPM:s krav.