Samvetsstress – en effekt av vår tids kultur?

Att gå hem från jobbet med en klump i magen, en känsla av att inte räcka till för de människor man är ansvarig för. En ständig förnimmelse om att ”borde” och ”skulle kunna” utan att ha tiden och förutsättningarna på sin sida. Ordet samvetsstress myntades av en forskargrupp vid Umeå universitet i början av 2000-talet och används idag flitigt. Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad, är en av dem som var med och myntade begreppet. Hon och hennes kollegor har under åren undersökt området samvete och hur det påverkar personal inom vårdyrken, främst äldrevården. De har utvecklat instrument som mäter nivån av samvetsstress, men också ett instrument som mäter synen på samvetet – alltså hur man själv ser på sitt samvete och hur det påverkar en.

– Det är ett spännande område att forska inom och den intressantaste siffran vi har i dagsläget är när vi frågat om personal behöver döva sitt samvete för att stanna kvar inom vårdyrket. 2008 var den siffran 22 procent. Sju år senare hade siffran nästan dubblerats och låg på 37,7 procent. Nu följer vi en personalgrupp inom äldrevården och efter jul hoppas vi ha nya siffror att presentera.

Den psykiska ohälsan på jobbet ökar ständigt. I mars släppte Försäkringskassan en rapport som visar att antalet sjukskrivningar i psykiatriska diagnoser ökat med 111 procent mellan 2011 och 2016. Nu utgör de 45 procent av alla pågående sjukskrivningar. Den största ökningen har skett i diagnosen anpassningsstörningar och reaktion på svår stress. Samvetsstress är en av flera olika stressfaktorer. Men hur kan det komma sig att allt fler drabbas av samvetsstress?

– Samvete är en viktig mänsklig drivkraft och i grunden något väldigt positivt, det varnar oss för dumheter. Stress och utbrändhet på grund av att man inte hinner med vissa arbetsuppgifter är en sak, men att gå med dåligt samvete tror vi gnager mer. Samvetsstress handlar om att göra våld på det man tror är det rätta och goda, det dåliga samvetet riktar sig mot en människa, i våra studier vårdtagaren. Att inte ha möjligheter och förutsättningar att följa sitt samvete ökar stressnivån och kan bidra till att medarbetare dövar det dåliga samvetet.

Forskarna har som sagt fokuserat på vården men samvetsstress återfinns inom alla människonära yrken, lärare, fritids- och blåljuspersonal. Och nu tittar de på att vidga sina studier till andra personalkategorier.

Forskargruppen har även studerat samvete ur ett mer teoretiskt och etiskt perspektiv. En anledning till att det är så aktuellt idag tror Gunilla Strandberg kan vara den individualiserade kultur vi lever i.

– Idag har vi dåligt samvete för allt, för att vi inte är tillräckligt snygga och rika, för barnen och att vi inte spenderar mer tid på gymmet. Allt hänger på varje enskild person, även jobbet ligger idag på var persons axlar – det är jag som inte duger.

När vi delar känslor och bördan på fler axlar mår vi bättre. Gunilla Strandberg backar bandet och går tillbaka till de gamla grekernas tid. Samvete hade då betydelsen sam-veta, att veta tillsammans.

– Då satt läromästare i sin lund tillsammans med en grupp och diskuterade – samvetade. Vi försöker återinföra ursprungsbetydelsen ”att samveta”.

Forskargruppen har därför utvecklat en problemlösningsmodell där alla medarbetare och chefer sitter ner tillsammans. Först pratar forskarna enskilt med var och en om vad som påverkar deras samvete, sedan lyfter de upp några av de problem som framkommit i hela gruppen. Alla får brainstorma fritt runt området och bena ut vad som går att göra på individ-, grupp och systemnivå. Det har visat sig att samvetandeträffarna minskar stressnivån. Problemen analyseras på djupet och åtgärderna kan riktas till rätt nivå. Arbetsgrupper kan tillsammans prioritera och synliggöra det goda de gör.

Men är inte konstruktiva arbetsplatsdialoger enbart plåster på ett större samhällsproblem?

– Vi kommer alltid att ha ett samvete, utvecklingen beror på hur vi börjar handskas med det. Det är viktigt att vi tar tag i problemet, bearbetar och bekräftar varandra. Och att vi kan använda samvetet som den drivkraft det är, något vi kan och får möjlighet att förhålla oss till, som hjälper oss prioritera och skapar handlingskraft. Till syvende och sist är det arbetsgivaren som tillsammans med sin personal ska infria detta, konstaterar Gunilla Strandberg.

Och som med alla förbättringsåtgärder faller det om det inte byggs in i organisationens system. Samvetandeträffar måste förankras och bli en naturlig del av arbetsvardagen i människonära yrken. Kanske kan de även göra nytta i andra yrken där andra stressfaktorer råder. Dialoger, att dela bördan, få hjälp att prioritera och rikta krafterna och se vad som är möjligt och meningsfullt att göra – att samveta – kan inte vara av ondo. För vem vill sätta hårt mot hårt mot de gamla grekerna?