Sifferstyrning ingen garanti för kvalitet

– Det handlar dels om ”new public management” som bygger på en teori om att offentliga verksamheter ska mätas och styras som privata företag, dels om evidensbaserad praktik som innebär att yrkesverksamma endast ska arbeta med metoder som är mätbara och har bevisbara effekter, säger hon.

Mätkulturen är i dag utbredd inom många offentliga verksamheter, däribland hälso- och sjukvården. Men det som Teres Hjärpe satt särskilt fokus på är socialtjänsten. I sin avhandling ”Mätning och motstånd – sifferstyrning i socialtjänstens vardag” har hon under ett och ett halvt års tid studerat hur den ökade mätkulturen påverkar det vardagliga arbetet för socialsekreterarna.

För- och nackdelar

Socialtjänsten är en sektor som i hög utsträckning anammat mätbarhet som ett sätt att styra. Några exempel på mått som socialsekreterarna måste förhålla sig till är klocktidsbaserade tidsgränser, ärendestatistik och checklistor med mätbara aktiviteter.

Med hjälp av ärendestatistik jämförs och kontrolleras handläggarna utifrån hur många möten de genomför per dag eller hur många utredningar de dokumenterat färdigt på en dag.

Enligt Teres Hjärpe har mätkulturen både för- och nackdelar.

– Det goda är att den ger insyn och transparens, standardiserade arbetssätt samt tydlighet för klienterna, konstaterar hon.

Inverkan på kvaliteten

Men det finns också en annan sida av myntet. I avhandlingen visar Teres Hjärpe att kraven på mätningar gör att verksamheten förändras i grunden och kan ha direkt inverkan på kvaliteten. Den tid som går åt för att mäta, dokumentera och registrera gör att tiden för att träffa klienter minskar i motsvarande grad.

– Kvaliteten för klienten kan minska när uppmärksamheten förskjuts till mätning och dokumentation. Det finns också en risk att socialsekreterarens prioriteringar i större utsträckning styrs av hur den egna prestationen kommer att framstå i statistiken än av klientens behov, förklarar hon.

Ett problem är att den så kallade klocktidsbaserade rytmen inte alltid överensstämmer med den uppgiftsorienterade rytmen. Det finns många tillfällen när arbetsuppgiften tar längre tid än vad som finns till förfogande. När tiden är slut och ärendet kräver mer resurser hamnar socialsekretaren i en rävsax.

– Då måste man ägna kraft och tid åt att förklara varför utredningen inte är klar i tid eller varför det krävs mer resurser, säger Teres Hjärpe.

Statistikaktivism

Det kan i sin tur leda till vad Teres Hjärpe kallar ”statistikaktivism”, som till exempel att socialtjänsten börjar föra statistik över särskilt tunga ärenden för att kunna försvara sig gentemot politikerna eller att socialsekreterarna skickar ofärdiga utredningar som politikerna sedan tvingas avslå.

– Problemet är att alla sådana protestaktioner också ökar arbetsbelastningen, säger hon.

Teres Hjärpe har noterat att mätkulturen inte bara ökar genom pålagor från politiker, myndigheter och högre tjänstemän. Även den motreaktion som kommer underifrån, alltså från dem som använder måtten i sitt vardagliga arbete, späder på mätkulturen.

– De mått som kommer uppifrån kommer alltid att uppfattas som förenklande och onyanserade i jämförelse med den komplexa verkligheten. Då blir motreaktionen från socialtjänsten att försöka nyansera bilden genom egen statistik, vilket bara leder till en förstärkning av mätkulturen, förklarar hon.

Färre och bättre mätningar

Slutsatsen i Teres Hjärpes avhandling är att den ökade sifferstyrningen inte är någon garanti för ökad kvalitet och effektivitet. Därmed inte sagt att socialtjänsten ska sluta att mäta. Men det som behövs är färre och bättre mätningar, menar hon.

– De mätningar som görs bör i än högre grad initieras utifrån behov som socialsekreterare och klienter själva formulerar. Samtidigt krävs mod att våga lämna vissa områden omätta. Allt går inte att mäta, fastslår Teres Hjärpe.