”Sjukvården har en inneboende förändringsovilja”

Av historiska erfarenheter finns en djup misstro mot det som kallas ”industrin” inom sjukvården. Med industrin menas läkemedelsbolagen, men också hela den medicintekniska och laboratoriediagnostiska sektorn, som i allt högre grad är en del av den sjukvårdande behandlingen. Den medicinska utvecklingen som denna life science-industri presterar är fascinerande. Perspektiven blir ibland svindlande.

I Sverige finns hundratals företag som driver denna utveckling. Gemensamt vill de bara en sak: Att förbättra sjukvården och ge alla patienter bästa möjliga behandling.

För att kunna införa en ny behandling, oavsett om det är ett nytt läkemedel, en ny slags diagnostik eller ny teknologi så måste den givetvis vara säker. Den ska genomgå studier och befinnas ge hälsovinster för patienterna. Så långt är alla med.

Problemet uppstår i nästa led när det ska införas i regionerna och ute på klinikerna. Där finns det två beslutsnivåer:

1. Finansiärerna. Ytterst de valda regionpolitikerna. I många fall kan det också handla om tjänstemän på sjukvårdsförvaltningar. Deras incitament är inte alltid, för att inte säga sällan, den medicinska nyttan. Den är i många fall otydlig och något som ger utfall långt i framtiden. För politikerna, som har väljarna i fokus, är därför att genomföra en förändring utan tydliga effekter, ett riskprojekt. Det kan uppstå oro och i värsta fall protester. Bättre då att inte göra någonting. För förvaltningen gäller motsvarande resonemang, men med skillnaden att där handlar det om att behålla positionen i organisationen.

2. Klinikcheferna, den medicinska professionen. Det är de som har kunskap och kan bedöma effekterna av den nya behandlingen eller teknologin. Det är också de som rent praktiskt inför den i vården. För dem innebär införandet av något att de måste lära medarbetarna nya rutiner och processer. Dessutom kan förändringen leda till att den egna kliniken får mindre att göra och därmed mindre resurser. Ofta är just det ett syfte med innovationen, att patienterna ska bli färre och behandlingen mer effektiv. Sammantaget driver incitamenten till att hellre låta bli. Är dessutom läget som nu efter pandemin, en pressad organisation och långa köer, är nya rutiner inte något som står högt på önskelistan.

Dessa båda nivåer kan även göra sitt ställningstagande beroende av att den andra tar beslut om förändringen. På ett sätt är det logiskt. Klinikerna är utförare och ska göra det som finansiärerna beslutar. Samtidigt är professionen de som sitter på kunskapen och kan bedöma ifall det behövs nya behandlingsmetoder. Att då som finansiär ”trycka på” professionen någonting nytt, som de inte efterfrågat, framstår som orimligt. Följden blir att inget beslut tas.

Lägg till detta den i inledningen nämnda misstron som råder gentemot industrin. Det blir en tröskel som är högre än någon annanstans i hela det offentliga Sverige.

Det är den verklighet som life science-sektorn brottas med idag. Frågan är hur vi ska komma runt det. I slutändan är det patienterna det handlar om – deras rätt till bästa möjliga vård.

Daniel Claesson, rådgivare inom public affairs