Skillnaden mellan lycka och hopplöshet

Jag älskar fjällen. Och jag älskar att stå uppe på en topp och blicka ut över fjällvärlden. Så mycket att jag frivilligt brottas genom snårskog, slåss med mygg och fortsätter kämpa fast kroppen inte orkar. För jag vet att det är mödan värt.

Många beskriver sitt kvalitetsarbete som en strapats uppför ett gigantiskt berg där man knappt ser toppen. Det är en strävan mot perfektionism som går ut på att det som är bra alltid kan bli bättre. Och alla är överens om att toppen, den kommer man aldrig att nå.

Denna bild fyller mig med två motstridiga känslor. Den ena, ett slags lyckokänsla av att vara på väg mot något bättre. Den andra är mer olustfylld, en känsla av aldrig vara riktigt nöjd. Så kan det också känns i förbättringsarbetet.

Mattias Elg som är professor i kvalitetsteknik konstaterar det många redan vet, att det är människorna som gör förbättringar. Så det gäller med andra ord att fylla förbättringsarbetet med en målbild som talar till alla våra sinnen, så att vi vet att kampen är mödan värd. Han säger också att misslyckanden är en del av förbättringsarbetet. Vi provar en väg, men upptäcker att den inte leder dit vi vill, och hittar en annan som tar oss vidare. Ingen kan förutsäga framtiden. Därför kan vi inte heller ha hela färdplanen klar från början.

Några som har anammat detta synsätt på ett framgångsrikt sätt är Indexator som vi skriver om i detta nummer. Här har lösningsfokus inte bara skapat engagemang hos medarbetarna, utan lett till att de hittat förbättringar som de med traditionella metoder för problemlösning aldrig hade sett.

Skillnaden mellan lyckokänsla och hopplöshet handlar därför inte bara om tydlighet i vad målet är. Det gäller att hitta drivkrafterna, att vara öppen för att vägen mot målet inte är så lätt att förutsäga. Och framför allt, inte glömma bort att njuta av utsikten innan man tar sikte på nästa topp.