Skolforskare: Lärarnas önskedröm får elevresultaten att dala

Skolforskarna Anette Jahnke och Åsa Hirsh vid Göteborgs universitet fick, tillsammans med forskningsinstitutet Ifous, i uppdrag av en kommun att analysera varför kunskapsresultaten på en specifik skola inte höjdes.

Flera riktade insatser i form av fortbildningar hade genomförts. Man hade också arbetat med att digitalisera moment, stärkt det kollegiala lärandet och arbetat med språkutvecklande arbetssätt. Ändå fortsatte andelen elever som gick ut gymnasiet med fullständiga betyg att sjunka. 

När Anette Jahnke och Åsa Hirsch jämförde elevernas och lärarnas bild av situationen visade svaren att det fanns en tydlig diskrepans däremellan.

– Vår studie visade att lärarna hade en slags idealelev som de uppfattade att de skulle hålla undervisningen för, och att det vore bättre för de elever som inte nådde upp till de kraven att de gick någon annan gymnasieutbildning, säger Anette Jahnke.

Varför uppstår då denna typ glapp mellan lärarnas syn av vad eleverna ska kunna och vad de faktiskt kan – det vill säga, det riktiga elevunderlaget som har rätt till undervisning?

– Jag tror att man verkligen måste inse uppdraget man har som lärare. Man ska inte bara undervisa ett innehåll, man ska undervisa innehållet så att eleverna faktiskt lär sig, säger hon.

Utan förtroende ingen framtid

Hon drar en parallell till sin egen lärarkarriär. Först tänkte hon på uppdraget som att hon undervisade i matematik. Sedan förstod hon alltmer att hon undervisade elever i matematik. En avgörande skillnad i formulering.

Anette Jahnke tycker att det är ett allvarligt problem att betydelsen av att bygga förtroende inte får en tillräckligt framträdande roll i vad det innebär att vara lärare.

– Själva relationsbyggandet är ju också en vetenskap. För att vara skicklig i det behöver man ofta läsa teorier om olika dynamiker och grupprocesser, och använda olika metoder beroende på vilken situation man befinner sig i, säger hon.

I studien Varför förbättras inte elevresultaten trots alla insatser? En fördjupad nulägesanalys av en gymnasieskola, fastslår forskarna att lärare måste tillåtas, och uppmuntras, att se sin egen arbetssituation och sitt eget elevunderlag mer – istället för att jämföra sig med helt andra skolor och elevunderlag. När eleverna i studien tillfrågades om sin bild av undervisningen uttryckte de att de hade tappat både framtidstro och hopp att lära sig någonting.

Tappar bort sig i meta-fokus

En förklaring till att anställda inom skolan missar ”hur-här”-aspekten och börjar diskutera undervisningen på någon slags metanivå, tror Anette Jahnke kan bero på de nationella lyftinsatser som har ökat i takt med svensk skolas dalande resultat.

– Man kan inte avfärda de statliga lyften helt och hållet. Jag var själv med och tog fram det stora mattelyftet. Det är forskningsbaserad kunskap som förmedlas, och lärare uppskattar verkligen att få diskutera sina ämnen sinsemellan och pröva olika aktiviteter i klassrummet.  Men det går inte att förutsätta att den här typen av kunskap på kort sikt ska förbättra undervisningskvaliteten och nå resultat på elevnivå. Det är ett alldeles för trubbigt verktyg för det, säger hon.

Anette Jahnke tror att det bästa sättet att säkerställa god undervisningskvalitet är att som hon säger ”ge syre åt det viktiga arbetet”. Hon anser att lärare måste få skapa kunskap som utgår från den egna verksamheten, alltså kontextbunden kunskap. 

– Idag bygger vi upp separata utvecklingsorganisationer där vi ska prata om att utveckla vårt arbete. Det kan vara bra, men det får inte ta för mycket fokus från att göra vårt arbete. Lärare har rätt att löpande reflektera kring sitt arbete, via små pauser mellan lektioner och med möjlighet att samarbeta i undervisningssituationer. Då får arbetet syre. Inte genom att trycka in fler lektionstimmar och avsätta en timme i veckan för kollegialt lärande, avslutar hon.