De flesta människor bär på så mycket mer resurser än de visar upp för sin omgivning, både för att det inte står med i arbetsbeskrivningen, men också av hänsyn för att inte häva sig eller upplevas som kaxig. Men tänk om de du möter gör samma som du? Båda begränsar ni er av hänsyn. Det finns många förutfattade meningar och fördomar som vi ofta omedvetet låter påverka hur vi möter både oss själva och andra.
Första gången jag hörde talas om kvinnligt ledarskap så skrattade jag högt, men tystnade sedan i ett allvarsamt filosoferande. Ledarskap är väl kvinnligt i grunden tänkte jag. Och chefskap är manligt, om vi nu envist väljer att relatera till egenskaper som anses tillhöra de gamla könsrollerna. Eftersom de flesta chefer hittills varit män och ofta vidareutvecklat sig till ledare har liknelserna med de traditionellt kvinnliga egenskaperna aldrig synliggjorts fast de enligt mig är så tydliga. En god ledare agerar likt den traditionella mammarollen och ser till att personalgruppen utvecklas, presterar och har det bra. En ledare är en av medarbetarna och skapar grunden för ett gott klimat. En ledare fungerar ungefär som en tolk och översätter personalens idéer till övriga medarbetare och presenterar den vidare för styrelsen så att idén kan förverkligas. Lysande sätt att skapa naturlig delaktighet. En chef är oerhört lämpad som beslutsfattare över en produkts olika utvecklingsfaser men upplevs ofta som en översittare om denne får personalansvar. Inte medvetet förstås. Nu har ju ledarskap egentligen inte alls med våra könsroller att göra, men våra föreställningar om varandra baseras på de erfarenheter vi hittills haft. Jag känner mig inte som en kvinna och jag känner mig inte heller som en man. Jag är en människa och utvecklas allra mest när jag samarbetar med andra människor. Ibland kanske det är så att vi övertyglar oss lite för mycket med behärskartekniker. Både män och kvinnor.
Krönikör: Anna Källdén, Ordläkare på utbildningsföretaget Naturligt-Vis
publicerad 7 september 2012