Hur fungerade samarbetet mellan olika organisationer under pandemin? Inte särskilt bra, visar en studie gjord av Försvarets forskningsinstitut, FOI. Ett exempel är samverkan mellan primärvården och hemsjukvården kring vaccination. Organisationerna behövde samarbeta för en effektiv krishantering, men de gemensamma lösningarna fördröjdes av att de hade svårt att förstå varandras förutsättningar.
Här presenterar FOI-studien ett förslag på hur krishanteringen kan förbättras: storytelling. Det vill säga, historieberättande som en metod för att öka förståelsen och därmed effektivisera samverkan. Berättelser har varit ett sätt för människan att föra vidare kunskap och information i tusentals år. Det är ett välkänt sätt för människor att förstå sin omvärld.
Berättelser som kommunikativt verktyg
Den klassiska berättartekniken bygger på tydliga strukturer med en inledning (premiss), utmaningar, lösning och slut, med klassiska rollfigurer: protagonist, antagonist, hjälte, skurk, trickster och så vidare.
Med en enkel grundstruktur i kommunikationen runt problemen så kan man undvika de låsningar som uppstod i informationsutbytet mellan olika organisationer under pandemin, tror FOI-studien. De skriver:
” En struktur för gemensamma berättelser i samverkan kan vara att deltagande aktörer beskriver
- PROBLEMET: vad är utmaningen som aktören upplever?
- BEHOV: vilka delar behöver tas om hand för att komma till bukt med problemet?
- LÖSNING: förslag på åtgärder för att lösa utmaningen.
- RESULTAT: hur tror aktören att utfallet kommer att bli med den föreslagna lösningen.”
Förbättra krishanteringen
En sådan struktur för kommunikation kan synliggöra till exempel antaganden som en aktör gör, och kompetenser som aktören anser sig sakna för en given utmaning. Det ger i sin tur möjlighet för andra aktörer att erbjuda hjälp. Med hjälp av berättelserna kan parterna ta del av varandras perspektiv och närma sig varandras föreslagna lösningar i strävan efter en gemensam lösning.
Berättelserna kan skapa förståelse mellan organisationerna och genom att deras olika perspektiv flätas samman och genom att de får ett gemensamt språk. Och i bästa fall förbättras det svenska krishanteringssystemet, när berättelserna sprids i organisationerna efter övningar och kriser.