USA inspireras av svenskt förbättringsarbete

I dagarna lanseras Joakim Ahlströms nya bok How to Succed with Continuous Improvement, a Primer for Becoming the Best in the World på den amerikanska marknaden. Boken är en uppföljning av Bäst i världen och ger läsaren vägledning i arbetet med ständiga förbättringar.

Varför ge ut den nya upplagan på engelska?

– Det var egentligen inte min idé, utan Karen Martins, som läste boken förra året då hon var i Sverige. Hon tog med den till sitt förlag, McGraw-Hill, och de hörde sedan av sig till mig och ville ge ut den. Det tycker att den fyller ett tomrum på den amerikanska marknaden och det känns verkligen jätteroligt att få den möjligheten.

På vilket sätt fyller den ett tomrum?

– På vissa plan har vi i Sverige kommit längre när det gäller förbättringsarbete, och jag tror att den svenska modellen kan inspirera. Men framför allt får jag ofta höra att detta är en bok för alla, från lågstadieeleven till högsta vd:n, vilket en marknadsförare säker tycker är en uruselt definierad målgrupp, men ändå gläder det mig.

Vad skiljer den nya boken från den förra, förutom språket?

– Det har ju hänt en hel del sen jag skrev den förra boken, inte minst med mig själv. Jag har kommit till insikt om att metoder och verktyg är viktiga, men att kulturen och ledarskapet är helt avgörande för att lyckas. Därför har jag lagt till ett kapitel där jag beskriver en superenkel modell för coachande ledarskap, och ett där jag visar hur man kan utveckla en förbättringskultur utan att trilla i någon av de fem kulturella fallgroparna. Det är lurigt med kulturen, den sitter inte i väggarna, som man brukar säga, utan i hur vi tänker. Kulturen yttrar sig i hur vi beter oss, men att komma åt grundorsaken till den, tankemönstren, är svårt, eftersom de inte syns.

Varför tror du att många upplever att kulturfrågan är så svår att hantera?

– Kulturen kan sägas vara vår organisatoriska självbild och alla vet att det kan vara lite känsligt att prata helt öppet om hur vi ser på oss själva. Vår syn på oss själva inkluderar ofta mycket positivt men också våra rädslor och tillkortakommanden. Att prata öppet om kulturen kräver mycket mod. Är vi inte tillfreds med att prata öppet om hur vi ser på vår gemensamma självbild får vi inget nuläge att utgå ifrån och vet vi inte var vi är vet vi inte heller vad som är en bra väg framåt. Först när vi erkänner vad det är som präglar vår kultur idag, kan vi vidta rätt åtgärder för att rensa ut det vi inte är nöja med och då frigörs också energin driver oss framåt. Ett hinder i detta är att vi saknar begreppen för att prata kultur. I boken jämför jag det med första gången jag gick på vinprovning. Jag kunde inte beskriva vinerna på något annat sätt än ”sura”, men när jag fick begrepp för de olika smaker som kan finnas i ett vin, så blev smakupplevelsen mycket mer nyanserad. På samma sätt tror jag att det fungerar med kulturen. Vi behöver begreppen för att urskilja och förändra den.

Vad händer nu?

– Boken har precis släppts i USA och ska marknadsföras av förlaget. Vi har planerat in en radiointervju, sen får vi se vad det blir för reaktioner på boken. Min förhoppning är att den får bra uppmärksamhet och spridning. Jag är verkligen superglad att jag får den här chansen att ge min syn på förbättringsarbete och förhoppningsvis kan boken bidra till att den svenska modellen får spridning.