Vem betalar för snömoset?

I debatten om utveckling och styrning av offentlig sektor figurerar många odefinierade värdeord med positiv eller negativ laddning, såsom new public management, innovation, tillit, governance, agil, lean etcetera. Det produceras också mängder med styrdokument som innehåller dessa värdeord. Problemet är bara att eftersom de inte definieras så vet vi inte vad avsändaren verkligen avser eller vad styrdokumenten säger. Skrapar man på ytan så kan man också konstatera att betydelsen av samma ord spretar beroende på vem som är avsändare och i vilket sammanhang det används. Det kan också visa sig att skillnaden inte är så stor som debatten ibland velat göra gällande.

Ibland verkar det till och med finnas en ovilja eller obenägenhet att definiera begreppen. Eftersom som vi inte vet vad orden betyder så blir också effekten av styrdokumenten begränsad, eller i värsta fall negativ. Oklarheterna kan uppfattas som att man från ledningen använder floskler istället för begrepp som har någon faktisk mening för dem som ska leva upp till värdeorden i sin vardag på jobbet.

Den här företeelsen har också spritt sig från strategi- och styrdokument till platsannonser och annan profilskapande kommunikation. Vi kunde till exempel under våren 2021 konstatera att Sveriges radio genomgår en ”agil transformation” och att Pensionsmyndigheten behöver ”agila coacher”. Det är helt OK att söka sådana coacher, om det som avses är att de ska kunna arbeta enligt ramverket SAFe för agil styrning (Scaled Agile Framework), men inte om det som avses är att de ska vara flexibla i största allmänhet. Definitionerna är viktiga för att innehållet ska kunna uppfattas tydligt.

Denna utveckling, där odefinierade värdeord sprider sig som svampar i höstskogen, finns i hela samhället, inklusive privat sektor

Denna utveckling, där odefinierade värdeord sprider sig som svampar i höstskogen, finns i hela samhället, inklusive i privat sektor. Vår uppfattning är dock att den är mer accentuerad i offentlig sektor, delvis beroende på det politiska inslaget som finns i styrningen av offentlig verksamhet. Frågan har också uppmärksammats inom forskningen av Mats Alvesson som använder begreppet ”funktionell dumhet” för att illustrera problemet.

Samtidigt pågår en trend vad gäller uppföljning och styrning (ibland används ordet governance) där många organisationer går från hårda parametrar (styrtal etc) till mer mjuka variabler, genom så kallad tillitsbaserad styrning eller självstyrning. Denna utveckling hänger ihop med förändringen från industri- till kunskapssamhälle. Men om inte målen som vi styr mot är tydliga och definierade så försämras styrningens trovärdighet, och därmed samhällsmedborgarens möjlighet att utkräva ansvar. På sikt kan också förtroendet för det politiska systemet komma att hotas.

Många hänvisar till konsulter som bovarna i dramat och det finns en viss fog för denna kritik, men i slutändan måste det ju också finnas en beställare som efterfrågar och betalar för flum, snömos och floskler.

Man klandrar ofta näringslivet (med rätta) för att använda klimat- och miljöarbete för varumärkesbyggande, s.k. greenwashing, men offentlig sektor ligger inte långt efter när det gäller att använda oklara ord med positiv laddning för att skapa en förskönande image kring verksamheten.