När brandförsvaret rustar för krig räcker inte gamla arbetssätt

– Vi är liksom en schweizisk armékniv. Men någonstans börjar vi nu nå taket på vad vi mäktar med när alla ska göra allt.

Svensk räddningstjänst har under lång tid byggt mycket av sin organisation på bred kompetens. Brandmännen ska kunna lösa många olika typer av uppgifter och växla mellan roller när situationen kräver det.

Cecilia Uneram betonar det faktum att Södertörns brandförsvarsförbund kan beskrivas som en slags specialkommun. Kärnan är räddningstjänstuppdraget, men..

– Det operativa är det viktigaste, men vi får inte glömma att vi också är en kommunal verksamhet, säger hon.

Samtidigt växer antalet åtaganden på sidan av grunduppdraget.

– Vi förväntas göra mer saker, mer komplexa saker och snabbare omställningar än vad vi någonsin har gjort. Den takten kommer vi inte kunna förändra. Men vår förberedelse för att kunna agera i fler uppdrag, mer komplext och med snabba omställningar kan vi förbereda oss för och rusta oss för.

Återtar en förmåga som försvann: ”Har legat nere helt”

En stor del av omställningen handlar om civilt försvar. Cecilia Uneram började själv inom räddningstjänsten på 1990-talet och har sett utvecklingen gå åt två helt olika håll.

– Jag har varit med om resan att lägga ner det vi då hade i lager, materiel och utbildning inom civilt försvar. I dag har vi egentligen samma lagstiftning, men vi har avvecklat allt.

Nu går utvecklingen åt motsatt håll.

– Vi behöver återta en förmåga och en beredskap som har legat helt nere.

Arbetet sker stegvis i svensk räddningstjänst. Förra året låg fokus på den mentala förberedelsen inför att arbeta i en krigskontext. I år utbildas personal inom ammunition och minhantering.

Nästa steg blir sök och räddning i raserade byggnader och därefter CBRN – kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära händelser.

– Det här är kompetensutveckling som sker. Det är de första områdena där man ser att vi på bredden behöver öka förmågan.

Erfarenheter hämtas också från Ukraina. Cecilia Uneram besökte själv landet förra sommaren och svenska grupper återvänder regelbundet för att lära av den ukrainska räddningstjänsten.

”Alla kan inte göra allt”

När fler uppgifter läggs till växer samtidigt kraven på personalen. Certifieringar, arbetsmiljökrav, tester, medicinska bedömningar och nya tekniska kompetenser ska rymmas i samma organisation.

Det gör att modellen med breda generalister kan behöva omprövas.

– Ska man ha alla tillpassningsprov med olika kompetenser och samtidigt öka specialiseringsförmågan börjar vi nå taket på vad vi mäktar med.

Hon lyfter drönarpiloter som ett exempel. Enklare drönaranvändning kan hanteras som ytterligare en kompetens, men när verksamheten blir mer avancerad följer helt andra krav.

– När du ska börja flyga drönare utom synhåll, då blir du pilot. Då är det helt andra krav.

Nästa steg kan därför bli en räddningstjänst där fler arbetsuppgifter koncentreras till specialister.

– Ganska snart måste vi bestämma oss för vad vi kan hålla kvalitet i med alla arbetsmiljökrav, förmågekrav och fysiska krav på individer. Vissa av uppgifterna kommer behöva bli specialistuppgifter.

Kvalitetsledning har blivit en allt tydligare del av Cecilia Unerams eget sätt att se på utvecklingen. Utöver rollen som förbundsdirektör sitter hon i Siq:s medlemsstyrelse, och hon beskriver kvalitet och kvalitetskultur som en ledstång när organisationen ska klara fler uppgifter utan att resurserna växer i samma takt.

– Vi kommer inte få till det här för att vi har så mycket mer resurser och så mycket mer kompetens. Det finns inte. Vi måste verkligen se till att göra rätt saker på rätt sätt och ha möjligheter att systematiskt prioritera och fördela om när det krävs.

Skiftet från ”just-in-time” till robusthet

En central del av beredskapen är att räddningstjänstens egen verksamhet kan fortsätta fungera även vid stora samhällsstörningar.

Mat, vatten, reservkraft, kommunikation och alternativa försörjningsvägar har därför fått större betydelse.

– Hela den här kontinuitetsplaneringen har vi tagit stora steg i de senaste åren.

Utvecklingen går delvis på tvärs med en lång period där organisationer arbetat för att minimera lager och effektivisera flöden.

– Under en period var det väldigt mycket lean-production, vilket jag tycker är jättebra. Men då pratade man också mycket om ”just-in-time”. Allting skulle vara supereffektivt, vi skulle inte ha några lager, allting skulle komma in och studsa ut.

Den modellen fungerar sämre när leveranser kan försvinna, personal inte kan ta sig till jobbet eller en räddningsinsats pågår betydligt längre än planerat.

– Jag har länge känt ”Var har vi robustheten? Var har vi beredskapen?”, säger hon.

Pandemin och andra större samhällsstörningar har stegvis inneburit en skillnad i synen på frågan.

– Nu börjar vi tänka på ett annat sätt. Det handlar inte alltid bara om effektivitetsoptimering utan också om att styra mot att bli mer robusta i det vi gör.

Den robustheten behövs även långt innan ett krig bryter ut. Ett kraftigt snöoväder, störda transporter, terrorhot eller andra långvariga händelser kan skapa samma typ av problem i mindre skala.

– Vi kan inte ha en situation där folk bara har sin matlåda för dagen om de plötsligt måste jobba natt och kanske vara kvar även dagen efter. Vi måste ha en robusthet.

Och satsningarna på krigsberedskap får därmed en direkt effekt även på den ordinarie krisberedskapen.

– Är vi rustade för kriget så kan jag också säga att vi är bättre rustade för krisen.

Ny beredskapsstandard snart på plats: ”Det gläder mig”

SIS arbetar samtidigt med Sveriges första standard för organisationers beredskap inför krigsfara och krig, SS 22306.

Cecilia Uneram är ännu inte själv detaljinsatt i innehållet, men ser standarden som ytterligare ett tecken på att beredskap blir en tydligare del av kvalitets- och ledningsarbetet.

– Det gläder mig att den här typen av frågor får ett utrymme och blir en standard på det här sättet.

Planen är att använda standarden i det egna ledningssystemet även utan en eventuell certifiering.

– Vi kommer att plocka in den i vårt ledningssystem och ha den som en del även om vi inte certifierar oss mot den.

Kvalitetsarbetet har redan en naturlig ingång i räddningstjänstens operativa verksamhet. Där har standardiserade rutiner länge varit avgörande.

– Processflöden sitter i generna i det operativa. Vi kan inte börja resonera om det på skadeplats. Vi måste veta precis vad rökdykaren, styrkeledaren och chauffören ska göra.

Nu vill Cecilia Uneram föra samma systematik vidare till fler delar av organisationen.

– Kvalitet och kvalitetskultur är det jag håller som ledstång i det här. Vi ska göra mer, klara mer komplexa uppgifter och kunna ställa om snabbare. Då måste vi vara väldigt bra på att välja vad vi gör och hur vi gör det.