2025 återanvände ansvaret till verksamheterna

Det gångna året har för mig varit ett år som jag beskrev ovan. Inte för att världen plötsligt blivit enklare, snarare tvärtom. Krig, geopolitisk oro, ekonomisk osäkerhet och teknologiska språng som skakar våra organisationer i grunden. Men mitt i allt detta har ett ord börjat dyka upp, om och om igen, i samtal, texter och möten. Helt oberoende av bransch och roll.

Nämligen ordet ansvar.

Inte som en slogan och inte som ett krav.

Utan som en fråga. Ibland till och med som en viskning ”Vem tar ansvar här? På riktigt?”

När kontroll ersatte ansvar

Ser vi tillbaka är det inte svårt att förstå hur vi hamnade där vi är. Under mer än ett sekel har vi byggt organisationer präglade av instrumentell rationalitet. Vi har fragmenterat arbete, delat upp ansvar, optimerat delar och förfinat kontrollmekanismer. Allt i effektivitetens namn.

Taylorismens idéer gav oss struktur, skala och förutsägbarhet. Senare managementläror paketerade detta i allt mer sofistikerade styrsystem. På senare år har vi till och med lyckats agilisera samma grundlogik med fler ramverk, fler ceremonier och fler dashboards. Men ofta samma underliggande syn på människan som resurs och organisationen som maskin.

Resultatet har i många fall blivit välbekant:

• mer administration och mindre omdöme.
• mer efterlevnad och mindre mening.
• mer kontroll och mindre ansvar.

Det är ingen slump att vi samtidigt sett växande byråkrati, minskat engagemang och en tyst ”funktionell dumhet” där människor gör “rätt” enligt systemet, men slutar att tänka själva.

Sprickorna i fasaden

Men under 2025 har något börjat spricka.

Inte genom revolutioner, utan genom val och ofta svåra sådana.

Styrelser som vågat säga nej i tid för att skydda riktning och kultur.

Ägare som valt långsiktighet framför kortsiktig kostnadsjakt.

Ledare som stannat kvar i ansvar istället för att outsourca det till system, konsulter eller modeller.

Berättelserna skiljer sig åt, men mönstret är detsamma. För när ansvar tas på riktigt så uppstår något annat än effektivitet. Då uppstår tillit, lärande, ständig förbättring och riktning. En känsla av att det här faktiskt hänger ihop.

Konflikt har i dessa sammanhang inte varit motsatsen till omtanke, utan snarare dess uttryck. Undfallenhet däremot har visat sig vara en stor risk. Ett sätt att skjuta ansvar framåt i tiden, allt för ofta tills kostnaden blivit ännu större och med katastrof som resultat.

Från barnsligt ägarskap till vuxen mognad

I mina egna reflektioner under året har jag allt oftare landat i begreppet ”vuxet ägarskap”. Inte i en juridisk mening, utan i en existentiell och organisatorisk mening.

Barnsligt ägarskap kännetecknas av sammanblandning av:

• min ekonomi och företagets,
• min vilja och organisationens bästa,
• min kontroll framför vårt ansvar.

Vuxet ägarskap ser annorlunda ut. Det erkänner att organisationer är egna juridiska och moraliska entiteter. Att styrelsens roll inte är att maximera kontroll, utan att odla omdöme. Att ledningssystem inte är genvägar runt ansvar, utan stöd för att bära det tillsammans.

Här blir kvalitet något helt annat än dokumentation.

Här blir governance något annat än en ”compliance-teater”.

Här blir ledarskap en relation och inte en position.

Ansvar i den här bemärkelsen är inte tungt, utan det är frigörande. För det är först när vi tar ansvar på riktigt som en riktning blir möjlig. Och först när en riktning finns så kan frihet uppstå.

2026 har vi ett val

När vi nu blickar framåt mot resten av 2026 tror jag inte att det avgörande blir nya ramverk, ny teknik eller fler fina ord. Det avgörande blir om ansvar stannar vid ett begrepp eller om det får låtas att bli till handling.

Om fler styrelser vågar stå kvar när det blåser.

Om fler ledningar slutar delegera bort sitt ansvar till system.

Om fler av oss, i både yrkesliv och privatliv, tar körkort istället för att sitta kvar på bussen och bara följa rutten.

Då kan det börja hända grejer.

För ansvar är inte något vi väntar på.

Det är något vi tar och det är något alla kan göra.

Och kanske är det just där hoppet bor. Inte i garantier om att allt löser sig, utan i viljan att ta ansvar för riktningen. Det är något vi gör tillsammans i en värld som är komplex, men fortfarande formbar.

Det vore ett vuxet sätt att ta sig an 2026.

Andreas Odhage
Krönikör i Kvalitetsmagasinet, Partner Force Agile Sweden och Ordförande i SFK.