Inga produkter i varukorgen.
Arbetet – frälsning eller förbannelse?
Arbetet har alltid varit en central del i alla samhällen, men förväntningarna på att det ska fylla våra liv med mening är nya.
Kalendern är fulltecknad. I mejlkorgen signalerar de röda flaggorna att avsändarna otåligt väntar på svar. Mötena duggar tätt och vi springer mellan olika konferensrum med en kaffekopp i ena handen och en laptop i den andra. Vi strukturerar, planerar och bockar duktigt och med tillfredsställelse av punkterna på att göra-listan.
Så plötsligt nästlar sig en tanke in som tränger undan jobbestyr och livspusslande för ett ögonblick. Tanken stör eftersom den är så fundamentalt ifrågasättande: Vad håller jag egentligen på med? Vad är det för mening med att arbeta, vad spelar det jag gör för roll om hundra år?
Någon som har grubblat mer på den frågan än de flesta är filosofen Alain de Botton. I essäboken Arbetets lust och leda ger han sig ut på en jakt efter meningsfullheten i vårt moderna arbetsliv. Vad är det som får en revisor som är specialiserad på obskyra skatteregler att ställa klockan på 06:00, stiga upp och sätta sig på pendeln in till London varje dag? Det är en av frågorna som Alain de Botton med kärleksfull nyfikenhet utforskar.
Vi har nämligen inte gjort det lätt för oss. Samtidigt som våra arbetsuppgifter specialiseras in absurdum och det ofta är en lång kedja mellan den egna arbetsinsatsen och det slutgiltiga resultatet, förväntas vi dessutom förverkliga oss själva genom våra arbeten. Så har det inte alltid varit. Innan arbetet blev vår religion och alla partier slogs om epitetet arbetarparti sågs förvärvsarbete först som ett nödvändigt ont, sedan en plikt. Alain de Botton skriver: ”Alla samhällen har arbetet som sin kärna; vårt är det första som menar att vi bör försöka arbeta även i avsaknad av ett ekonomiskt imperativ.”
