-->

Vad kvalitetsproffsen kan lära av Putins krig

Blogg Vad kan man som kvalitetsarbetare lära sig av Putins krigsföring i Ukraina? En hel del, om man frågar Ola Ljunggren Bergeå.

Vad kvalitetsproffsen kan lära av Putins krig
Ola Ljunggren Bergeå ser kopplingar mellan kvalitetsprofessionen och Putins krig. Foto: Adobe Stock
Ola Ljunggren Bergeå, konsult Real8

När de ryska stridsvagnarna rullade in över Ukrainas gränser den 24 februari i år var det nog många som tänkte som jag: Det här kriget kommer Ukraina att förlora. De har inte en chans att stå emot en sådan övermäktig motståndare som den ryska krigsmakten med dess stridsflyg, tunga artilleri och högteknologiska vapensystem. De kommer att bli helt överkörda.

Men jag hade fel. Ukraina har inte bara lyckats hålla den ryska armén stången. De har till och med tvingat den att ge upp sina ursprungliga krigsmål, göra reträtt och ge upp områden de kontrollerat.

Och vid närmare eftertanke borde jag ju inte egentligen vara förvånad. Det går ju helt i linje med det jag redan vet om ledarskap – inte minst inom kvalitetsområdet. För i mina ögon är det ryska fiaskot i stor utsträckning en följd av samma grundläggande problem som får andra organisationer att misslyckas med att nå dit de vill.

Strikt talat är krigföring som att leda vilket företag som helst. Ja, om man bortser från det enorma lidandet, de mänskliga och materiella förlusterna, trauman och skador, förstörda livsbetingelser för växter och djur och så vidare. Du vet, allt det där som gör att vi aldrig någonsin borde föra krig överhuvudtaget.

Men i övrigt finns det många likheter: Krig handlar trots allt mycket om vardagliga saker som logistik av personal, förnödenheter och materiel. Att inblandade människor har rätt utbildning och förmåga. Att alla vet vad de ska göra och när och vad som förväntas av dem. Och förstås, att synkronisera en massa resurser i ett komplext och ständigt föränderligt landskap av interagerande aktörer både på din egen sida och på motståndarsidan.

Och vad får då företag att lyckas med motsvarande grejer? Jo, att de tar faktabaserade beslut baserade på en bra nulägesbild. Att alla inblandade förstår sitt bidrag och är motiverade. Att det finns bra och överenskomna processer och arbetssätt och att dessa ständigt förbättras, med utgångspunkt i förändrade krav och utvecklande input från inblandade intressenter.

Problemet för den ryska krigsmakten är bara att alla dessa saker är omöjliga att uppnå utan en fullkomligt fundamental grund: Tillit.

Som det verkar är det inte heller bara de väpnade styrkorna som saknar denna tillit. Hela ledningen av det ryska samhället ter sig helt tillitslöst. Genomkorrupt. Ingen kan lita på något eller någon. En del kallar landet för en ”kleptokrati” – ett land styrt av tjuvar. Och som det gamla ordstävet säger, det finns ingen heder bland tjuvar; de är helt enkelt inte att lita på.

Konsekvenserna ser vi i den stundtals löjeväckande anfallet av Ukraina: Pengar som säkerhetstjänsten under flera år fått för att muta ukrainska ledare att underlätta invasionen, hamnade i stället i agenternas egna fickor. Säkra kommunikationssystem som sades ha utvecklats visar sig vara värdelösa eftersom pengarna försvunnit på vägen.

Soldatutbildningar som registrerats som genomförda har aldrig ens påbörjats. Lastbilar som ska underhållas regelbundet har inte blivit det, och deras däck är i för dåligt skick för att köra tunga laster på dåliga vägar – vilket gör att de blir stående i långa karavaner och blir enkla måltavlor för beskjutning.

En annan konsekvens blir att ledningen, som kompensation för opålitligheten, drar åt tumskruvarna ännu hårdare och försöker använda alltmer repressiva och tvingande metoder för att nå målen. Vilket förstås bara förstärker bristen på tillit, eftersom målet för alla inblandade i stället bara blir att hålla ryggen fri. De ser till att kunna skylla på någon annan om det blir fel, skickar Svarte Petter-kortet vidare och blir handlingsförlamade av rädsla för att göra fel. Vilket i sin tur gör att de högsta generalerna måste ut och lösa operativa problem i vardagen – och så blir även generalerna enkla måltavlor.

Putin och hans inre krets fick höra att Ukraina skulle vara ett lätt byte, när de egentligen ökat sin militära förmåga varje dag sedan Ryssland invaderade Krim och Donbass 2014. Men vad skulle tjänstemän och analytiker annars svara när de fick frågan? I en toppstyrd och rädslodominerad organisation skapas till slut ett tillstånd där man aldrig vet om svaren man får stämmer med verkligheten. Ett ja är inte ett ja. Men ingen säger vågar någonsin säga nej.

Så du kan aldrig lita på din nulägesbild eller ta faktabaserade beslut. Och människor som lever sitt liv i ständig rädsla blir aldrig på allvar engagerade i att nå gemensamma mål – de lägger all sin energi på att undvika bestraffning.

Så vad lär vi oss då av detta? Tja, även om du inte planerar att invadera ett fredligt grannland kan det vara värt att starta i rätt ände: Börja med att bygga tillit, trygghet, transparens och öppenhet. Utan detta spelar det ingen roll hur mycket ni investerar i ny teknik, smarta processer eller moderna system. Det mänskliga elementet är det som kommer att spela roll i slutändan.

Och inte nog med det: Med människorna i centrum är det inte bara större chans att ni vinner kriget. Ni har också förutsättningar att långsiktigt skapa fred.

Ola Ljunggren Bergeå, konsult Real8

Kvalitetsmagasinet

Kvalitetsmagasinet Premium

Full tillgång till strategiska artiklar och smarta verktyg för bland annat verksamhetsutveckling, kvalitetssystem och ledarskap.