– Det handlar om att börja utgå ifrån hur verksamheterna och människorna i den faktiskt fungerar utifrån ett beteendeanalytiskt perspektiv.
I arbetet har hon också fastnat för begreppet ”institutionell trängsel”.
– Det händer när mängden av krav, regelverk, mål och styrlogiker blir så stor att det inte går att hantera det samtidigt.
Hon ser ofta samma mönster: innovation efterfrågas i strategier, stödstrukturer byggs upp och resurser avsätts. Men ändå tar riskminimeringen över i vardagen.
– Det efterfrågas strategiskt. Men sedan är det ändå riskminimering som står i vägen ute i verksamheterna. Det gör att man inte vågar ta de risker som krävs för att få till innovationsarbetet i vardagen. Därför behöver vi förstå vilka konsekvenser styrningen faktiskt skapar i vardagen.
Drivkraften bakom ”systemrealism”
Omedvetet kan man bygga in en ineffektivitet i verksamheten om man inte prioriterar, menar hon.
Exempelvis kan det vara projekt man startar på löpande band utan att tar vara på lärdomarna av det.
– Det kan också vara att man inte ser till att implementera goda effekterna som ofta påvisas. I många projekt nu på sistone så har det också dykt upp att man inte riktigt har definierat hur man ska göra de här prioriteringarna. Det leder också till att man överarbetar.
Att offentlig sektor, som det ibland uttrycks, ska leverera mer välfärd för mycket mindre resurser blir enligt henne ännu svårare om verksamheter inte lyckas öka sin effektivitet och ta vara på innovation.
– Det är en drivkraft i mig att systemrealismen syftar till att synliggöra den här komplexiteten så att styrningen lättare kan överblickas.