När ekorrhjulet går för fort: Psykologen Jonas Mosskins bästa tips till förändringsledare

Boken tar avstamp i den accelererande utvecklingen, som Mosskin skriver i inledningen i referens till tankar av bland annat utvecklingspsykologen Robert Kegan och sociologen Hartmut Rosa: ”förändringstakten (har) ökat så mycket att vi inte längre kan stå ut med förändringarna.”

–  Chefskap handlar alltmer om förändring till skillnad från förut då det fanns fler inslag av förvaltning. Många har en stressad vardag där reflektion och att ”känna efter” läggs åt sidan till fördel för snabba puckar, säger Jonas Mosskin.

Han möter en del chefer som påverkats av den ständigt ökande takten och som fastnat i ”ekorrhjulet”.

Vad är motgiftet för stressen det skapar?
– Utan tid för reflektion blir det lätt att saker aldrig får landa och att chefen i stället bara springer vidare i ekorrhjulet. Vi behöver andrum och därför är reflektion det bästa motgiftet. När du reflekterar blir du bättre på att prioritera. Kan du som ledare tydliggöra prioriteringar, ge medarbetare mer mandat och att söka stöd och gemenskap i organisationen har du kommit långt.

Om man är stressad kan det kännas som att alla uppgifter ”brinner”, hur ska man prioritera då?
– Ja det är vanligt att känna så. Däremot är det viktigt att komma ihåg att en uppgift oftast blir bättre utförd om vi planerar inför den. Ska du till exempel laga mat blir det bättre att läsa igenom receptet först, därför är det inte slöseri att lägga lite tid på att planera och prioritera din arbetsdag eller vecka. Det finns alltid tid för en time-out.

Åtta principer för coachande ledarskap

I ”Allt flyter” beskriver Mosskin åtta principer som ledare kan ta till sig för att använda coaching i sitt ledarskap. Det coachande förhållningsättet innebär enligt Mosskin ifrån att chefen inte är experten utan att chefen i stället utgår från medarbetarens egen kompetens.

– En ledare måste först skapa tydliga ramar, förväntningar och en målbild. När det är på plats är det viktigt att få med medarbetarna och ta vara på deras drivkraft. I och med den accelererande utvecklingen är min upplevelse att det är svårare för ledare att hinna med den biten. Det coachande ledarskapet har som mål att flytta ägandeskap, inflytande, makt, delaktighet till medarbetaren och gör det lättare att ta vara på kompetens.

Ifall Jonas Mosskin skulle behöva lyfta fram endast en av sina principer så återkommer han till reflektion.

– Jag uppfattar reflektion som en bristvara i dagens arbetsliv och ledarsammanhang då värdet av det undervärderas. Det är viktigt för problemlösning och för att behålla det långsiktiga perspektivet. Hur gör man då för att få sina medarbetare att reflektera? Genom att tala om verksamhetens syfte och skapa goda relationer, vilket man får genom att lyssna.

Man kan knappast lägga in ”reflektion” i schemat, när ska reflektionen ske?
– En kalendertid är nog inte lösningen, snarare ska det ske i det dagliga arbetet. Men det är klart för att komma i gång med rutinen kan man lägga in det som en punkt i one-to-one möten och medarbetarsamtal eller i andra möten.  

Något som man däremot ska akta sig för när det kommer till att coacha sina medarbetare är att prata för mycket om sig själv.

– Klart att det är en balansgång men vi ska inte vara rädda för att vara personliga på jobbet. Men jobbar du som ledare med att coacha en människa är det inte du som ledare som ska ta upp sändningstiden utan personen som behöver stöd och feedback.

Se till Robin Williams och ”Brutalisten” för bra förebilder

Jonas Mosskin har tidigare uttryckt att det egentligen är i mötet med konsten som människans inre liv blev levande, varav hans projekt ”psykologer tittar på film” skapades i början av 2000-talet. När Kvalitetmagasinet därför passar på att fråga efter bra exempel på coachande förändringsledare från vita duken får vi följande svar:

– Film är ju drama så det är lätt att komma på dåliga chefer men en klassiker är ju Robin Williams i Döda poeters sällskap. Där kommer en lärare till en privatskola och inspirerar eleverna till att bli intresserade av litteratur, konst och kultur genom ett coachande ledarskap, säger Mosskin och fortsätter:

– Ett mer nutida exempel är den hyllade Brutalisten som handlar om en judisk flykting, en arkitekt, som sedan blir upplockad av en affärsman som ser hans talang och ger honom enorma möjligheter och förtroenden – även om det inte slutar bra i filmen var det en coachande ledare som såg den här personen.

Karaktärerna du beskriver nu tangerar lite till mentorer, är det samma sak som en coachande ledare?
– Så kan man se det, i de goda exemplen blir en coachande chef också en mentor. Man behöver heller inte vara chef för att vara coachande, i arbetslivet generellt borde vi som är mer erfarna bli bättre på att ta oss an att slussa in och hjälpa de som är nya i sina roller.

I ”Allt flyter” tar Jonas Mosskin bara upp självupplevda exempel från hans möten med chefer och berättelser från hans liv.

– Det är klokt att se coaching som en utvecklingsprocess, man är sällan färdig i sitt reflekterande och utforskande efteråt. Det låter kanske lite djupt men man träffar faktiskt varandra på en existentiell resa i samtalen. När vi skiljs går vi båda därifrån lite klokare.