Inga produkter i varukorgen.
När kritik blir ett hot – inte en resurs
Kvalitetsarbete Magnus Gissléns avhopp från Folkhälsomyndigheten är inte bara en fråga om en enskild tjänsteman – utan en berättelse om hur en hel organisation hanterar kritik. I många fall fungerar visselblåsning som ett test på organisationers kvalitetskultur – och Folkhälsomyndigheten får underkänt.
Magnus Gissléns avhopp från Folkhälsomyndigheten är inte bara en fråga om en enskild tjänsteman – utan en berättelse om hur en hel organisation hanterar kritik. I många fall fungerar visselblåsning som ett test på organisationers kvalitetskultur – och Folkhälsomyndigheten får underkänt.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Kvalitetsmagasinet premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
”I dag finns inte en enda läkare eller person med djupare medicinsk kompetens i myndighetens ledningsgrupp”, skriver Magnus Gisslén i en debattartikel i Dagens Nyheter under måndagen. Det är samma dag som han offentliggör att han sagt upp sig som statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten. Ett prestigefyllt uppdrag, speciellt i efterdyningarna av pandemin. Tidigare statsepidemiologen Anders Tegnell bidrog till att ingjuta starkt förtroende för myndigheten hos allmänheten. Kanske lite för starkt förtroende, om man ska fråga Magnus Gisslén. Hans avhopp planerades efter att ha fått besked om att hans uppdrag skulle avslutas. Han menar att det var hans engagemang för att förbättra och utveckla myndigheten som störde ledningen.
Den som driver på utveckling hamnar lätt i facket ”krånglig”, snarare än ”innovativ”. Att ha personer som aktivt strävar efter att utveckla arbetsplatsen är bland det viktigaste som finns. Men det krävs också en arbetsplats som tar tillvara på drivkraften. När ledningen avfärdar kritik i stället för att omsätta den i förbättringar är det ett tecken på en osund kultur. Att Gisslén ser behovet att vända sig till media med kritiken tyder på att ordinarie kvalitetsprocesser inte fungerar. Visselblåsning är generellt den sista utvägen.
Folkhälsomyndighetens ledning tillbakavisar Gissléns kritik, utan att vidare diskutera frågorna som lyfts. Det tyder på en organisation som prioriterar ytan före det interna. Att skademinimera kan rädda myndigheten kortsiktigt – men långsiktigt skapar det djupare förtroendeproblem. Det skickar ut signaler om en arbetsplats där det är bättre att hålla tyst än att aktivt arbeta för att förbättra verksamheten. Drivna medarbetare riskerar då att lämna myndigheten – och en positiv omställning blir ännu svårare.
”Det enda jag vet är att jag ingenting vet”, påstås Sokrates ha sagt. Det bör även prägla bra kvalitetsarbete – en strävan efter att alltid utvecklas och förbättras. Gissléns avhopp är en påminnelse om vad som händer när kritik inte tas tillvara på. Ledarskapets ansvar är att bygga en kultur där även obekväma röster ses som bränsle för förbättring. I en sund organisation är kritik en resurs. I en osund blir den ett hot – och det är precis vad Folkhälsomyndigheten nu illustrerar.
