Det skulle väcka viss förvåning om vi hörde följande ”Det var den mänskliga faktorn som gjorde att transportplanet inte gled av landningsbanan trots kraftig sidvind”.
Vi kan konstatera att när någon lyckas med att utföra sin uppgift så är personen i en tydlig yrkesroll, till exempel piloten som lyckas hålla transportplanet på landningsbanan trots kraftig sidvind, medan det vid ett misslyckande är den ofta omedvetna mänskliga faktorn, det vill säga något mänskligt bortom yrkesrollen. Denna faktor upplevs ofta som något komplext, osäkert och inte sällan som något besvärande, motsägelsefullt, otillräckligt och något som vi drabbas av som kommande utifrån i form av påfrestningar, krav och oförutsägbara belastningar, men även som kommande inifrån så som inkompetens, inlärt beteende eller personliga egenskaper.
Ofta framträder den mänskliga faktorn i felhandlingar som en avvikelse, men felhandlingar kan kanske även ses som något meningsfullt som reglerar det gap mellan vilket en förmåga ansluter sig till en oförmåga.
Felhandlingar har en tendens att föregå dess motsats och är samtidigt en förutsättning för den andra.
I takt med ökade investeringar i tekniska system och strukturer så ökar också den mänskliga felmarginalen. En tanke är att vi inte kan förutse alla händelser som kan inträffa, men genom samtal om det genuint mänskliga i arbetet får vi bättre förutsättningar. Hur just vi kan tänka om den mänskliga faktorn i organisationen är en unik fråga för alla medarbetare och chefer att reflektera kring. Svaren kan skapa potentialer för att utveckla mänskliga system och yrkesroller, där felhandlingar ses som en väg till att bättre förstå dynamiken kring omedvetna organisationsprocesser.
Felhandlingar kan leda till försoning mellan människa och system. Vi står inför utmaningar som vi på något sätt måste hantera.
John Lundborg, organisationskonsult, Consultus.