Video vässar vården

När en äldre patient ska skrivas ut från slutenvården på Brommageriatriken behövs ett vårdplaneringsmöte för att bestämma vilken vård och omsorg patienten ska få när hen kommer hem. Medverkande på mötet finns patient, anhöriga, sjuksköterska, biståndshandläggare, representant från hemtjänsten och en distriktssköterska från en vårdcentral. Det innebär att samtliga reser till geriatriken för att träffas, vilket tar mycket arbetstid i anspråk. Varje år genomförs cirka 1800 sådana möten, men tidigare fanns ingen struktur för hur mötena skulle gå till.

– Vi hade inte koll på att det var så många möten och ingen hade kvalitetssäkrat dem eller tänkt igenom hela flödet. Mötena var beroende av vilka som var med, säger Lena Carling, en av projektledarna till satsningen med videoteknik på Bromma stadsdelsförvaltning.

Alla med egna rutiner

Brommageriatriken har fem avdelningar, och samverkar med flera instanser med egna system och rutiner. Tidigare lade alla upp arbetet på sitt eget sätt, vilket har gjort att patienterna och övriga medverkande har fått olika upplevelser av vårdplaneringen. Tack vare videokonferenstekniken har strukturen blivit tydligare, bland annat genom att utse en mötesordförande och skapa rutiner med mötesordning för hur sammankomsten ska gå till.

– Vi har försökt få till att mötet ska utgå från den äldres behov och inte de olika verksamheternas. Det ska inte spela någon roll vem som deltar på mötet, fortsätter Lena Carling.

Tanken var alltså att det mötet och planeringen skulle bli bättre för patienten. Men de nya metoderna togs inte emot men jubel av personalen.

– Alla ropade inte halleluja, nej. ”Vad ska vi utsätta de äldre för? Det mänskliga mötet är så oerhört viktigt” sa de. Men det är inte så att den äldre själv ska gå och sätta sig vid en videoskärm och klicka sig fram. Någon är alltid med.

Projektet med video i vården startade 2010 och de är nu uppe i 56 videomöten per månad. Utvärderingar visar att patienterna, i motsats till vad personalen trodde, inte var lika teknikrädda som befarat.

– Många sa ”jag skypear med mina barnbarn” eller ”jag var yrkesverksam på 80-talet och då hade vi videomöten, eller ”tänk att jag har fått leva så länge att jag får vara med om det här”, säger Lena Carling.

Bemöt kritik snabbt

För att etablera det nya arbetssättet fick personalen bekanta sig med hårdvaran och strukturen för videomötet innan de hade ett verkligt samtal med en patient. Under projektets gång har personalen också fått ta del av statistik som kunnat begripliggöra tidsvinsterna och på andra sätt illustrera fördelarna med videomöten. Lena Carling menar att det, liksom i allt förbättringsarbete, är viktigt att ha ledningen i ryggen.

– Ledningen måste visa och säga: ”Det är inget fritt val, nu jobbar vi såhär, håller du sig till dagordningen så blir det bra, ramlar du utanför blir det sämre” men också vara snabba på att ta emot förslag om förbättringar.

Men Lena Carling önskar också att mötestekniken kunde spridas vidare inom organisationen och att ledningen kunde föregå med gott exempel.

– Jag skulle vilja att vi kom till att ha fler videomöten på ledningsnivå, man kan ha många administrativa möten på det sättet.

Snabbare process

En fördel med videomötet är att handläggarna kan logga ut, och gå direkt till sin arbetsplats för att starta ärendeprocessen genast. Tidsvinsten som görs är tänkt att på sikt kunna återinvesteras i verksamheten, dit har de inte nått fram idag.

– Vårt mål är att man ska använda den tiden till uppföljning med hembesök. Hur blev det för den äldre när den kom hem, var hjälpen för mycket eller för lite? Innan ringde vi bara upp.

Trots att videotekniken har potential att spridas vidare kvarstår faktumet att tekniken som sådan ställer krav. Informationen om patienterna måste krypteras på grund av sekretessregler och olika vårdinstanser har olika interna system. Det gör att samverkan försvåras, brandväggar i infrastrukturen kan lägga krokben för informationen att färdas fritt.

– Vi bryter ny mark och var först inom äldreomsorgen i Stockholm. Vi är flera aktörer som ska samverka, men när vi använder oss av samma teknik kommer problemet: Vem ska äga den tekniken? Vem ska förvalta den? Ingen vågar ta i frågan som helhet. Just nu drivs vårt arbete av projektmedel.