”Vi ska upp till 50 i NPS.”
Siffran sägs med en extremt självklar ton. Ett nytt mål. En ny stapel i ledningspresentationen. Och kanske där någonstans börjar vi tappa själva poängen.
Chefredaktörens krönika Allt fler företag mäter kundnöjdhet med kirurgisk precision. Men i jakten på höga NPS-siffror glömmer vi ibland bort varför vi mäter – inte för att visa upp resultatet, utan för att skapa möjligheter till förbättring.

”Vi ska upp till 50 i NPS.”
Siffran sägs med en extremt självklar ton. Ett nytt mål. En ny stapel i ledningspresentationen. Och kanske där någonstans börjar vi tappa själva poängen.
För NPS – Net Promoter Score – skulle ju vara en genväg till förståelse. Ett sätt att lyssna på kunden, inte bara mäta personen. Men i många organisationer har frågan ”Hur sannolikt är det att du skulle rekommendera oss till en vän?” blivit ännu en ruta att bocka av. Ett betyg vi jagar, snarare än ett samtal vi vill förstå.
Det märks när ledningen diskuterar siffror men inte berättelser. När man glatt konstaterar att ”vi ligger på 43” utan att någon riktigt vet varför. Eller när man, som Helena Frennmark från Brilliant Future refererade i vårt webbinar i onsdags, hellre ringer kunder som gett höga betyg än dem som var besvikna – för att det känns bättre i magen.
NPS kan vara ett fantastiskt verktyg. Eric Axdorph från Länsförsäkringar Stockholm visade hur siffran blir levande när den kopplas till affärsdata, till kundgrupper, till verkliga insikter. Då blir det inte längre ett mått – utan en spegel. Men vägen dit kräver något som inga dashboards i världen kan ersätta: nyfikenhet. Viljan att förstå mer än det som går att räkna ut i Excel eller visas i något fancy BI-system.
För det är när siffran börjar styra istället för att stödja som nöjdheten förlorar sitt värde. Då handlar det inte längre om hur kunderna har det – utan hur vi ser ut. Det är kosmetika. Och ingen kultur har någonsin blivit bättre av smink.
Den verkliga kvaliteten bor inte i indexet utan i dialogen. I de där små orden som AI ännu inte helt kan tolka: ”Det kändes tryggt.” ”Jag blev faktiskt rörd.” ”Ni ringde upp mig.”
En siffra kan tala om vad som hände. Men bara samtalet kan avslöja varför. Och det är i det där order ”varför” som utvecklingen börjar.