Så skalar VGR upp ett nytt arbetssätt – utan att detaljstyra

Men stödet är inte tänkt som en färdig mall för hur varje mottagning ska organisera arbetet.

– Checklistan säger aldrig vad man ska ha. Checklistan frågar: Vad är era förutsättningar? Vad behöver ni?, säger Tobias Kegel, produktägare för egenmonitorering i Vård och hälsa.

För verksamheterna handlar förberedelserna bland annat om bemanning, ansvar, ledningsstöd, lokala rutiner och uppföljning. De behöver också ta ställning till vilka patientgrupper och hälsotillstånd som ska omfattas.

”Vi låser in oss själva”

VGR har tidigare arbetat mer diagnosspecifikt. Under projektfasen fanns ett uppdrag att införa egenmonitorering för tio diagnosgrupper. Det riskerade enligt Tobias Kegel att skapa stuprör.

– Vi låser in oss själva. Det handlar om att ge en mer personcentrerad vård, säger han.

I dag utgår regionen i stället mer från patientens hälsotillstånd. Det kan till exempel innebära att två patienter med samma diagnos får olika upplägg beroende på hur de mår just då eller under en viss period.

Förändringen har också byggts in i systemet Vård och hälsa, där hälsotillstånd nu används som utgångspunkt. Medarbetarna på enheten får själva utforma stora delar av arbetssättet.

– Det är de som vet bäst hur de arbetar och hur det nya arbetssättet kan fungera. De kan sitt yrke och sitt jobb. Vi tillhandahåller systemet som möjliggör verksamhetsförändringar.

Samtidigt räcker det inte att några engagerade medarbetare vill förändra arbetssättet. Tobias Kegel betonar att stödet från chef och ledning måste finnas, liksom tid och i vissa fall andra resurser.

– Ett förändrat arbetssätt kräver tid och planering. Men de måste ha stöd från chef och ledning, annars kommer det inte att fungera.

Checklistan ändras efter verkligheten

VGR har tagit fram stödmaterial tillsammans med kompetensgruppen för egenmonitorering som ett regionalt material. En kompetensgrupp samlar löpande in erfarenheter från både medarbetare och patienter. När samma problem dyker upp på flera håll justeras checklistor och annat stöd.

– Det är inte taget ur luften, en checklista, utan det här är förankrat i väldigt många enheter.

VGR har också ett öppet forum en gång i månaden där verksamheter som redan använder egenmonitorering och enheter som är nyfikna kan utbyta erfarenheter. Tanken är att verksamheterna ska kunna lära av varandra utan att behöva kopiera hela arbetssätt.

– Man ska ju ta det som är bra och låta bli det som är dåligt, säger Tobias Kegel.

Det finns samtidigt grundläggande frågor som alla måste lösa. En verksamhet som tar emot patienters mätvärden behöver exempelvis ha rutiner för bemanning och ansvar när ordinarie personal är borta.

– Det behöver finnas rutin för bemanning om någon är sjuk. Det behöver lösas lokalt utifrån verksamhetens bemanning och ansvarsfördelning.

Kortare besök och fler patienter

Ett konkret exempel kommer från en ADHD-mottagning i regionen där egenmonitorering används vid insättning av centralstimulerande läkemedel.

Enligt Tobias Kegel har mottagningen kunnat minska tiden för varje besök och samtidigt ta emot fler patienter med bibehållen kvalitet. Vissa arbetsuppgifter som tidigare låg på sjuksköterskor har också flyttats till administratörer. Det kan handla om att starta en egenmonitoreringsplan eller skicka ut hjälpmedel.

På så sätt kan sjuksköterskorna lägga mer tid på de uppgifter som kräver deras kompetens.

– Då frigörs vårdpersonalens tid så att de kan ta emot fler patienter och fokusera på uppgifter som kräver deras kompetens, säger Tobias Kegel.

Egenmonitoreringen gör det också möjligt för vården att följa mätvärden över tid. I stället för att först se utvecklingen när patienten kommer på ett fysiskt besök kan personalen följa trender och reagera när värden förändras.

För patienten kan det i vissa fall betyda färre resor till vården. Och det kan även innebära att problem upptäcks tidigare, enligt Tobias Kegel.

”Vi är långt ifrån färdiga”

VGR arbetar nu vidare med att utveckla både systemet och stödet runt införandet. Ambitionen är att ha gemensamma regionala ramar men samtidigt lämna utrymme för lokala lösningar.

– Det viktigaste för min del är att vi alla har en förståelse för hur egenmonitorering fungerar i Vård och hälsa. Har man den förståelsen kan man sedan göra lokala anpassningar utifrån sin verksamhet.

Och trots att egenmonitorering redan används brett ser han inte införandet som något som ska avslutas.

– Vi är långt ifrån färdiga. Det här är ju bara början för oss också. Är man färdig med ett breddinförande, då har systemet ingenting mer att ge. Egenmonitorering behöver utvecklas för att möta framtidens vårdbehov.