Inga produkter i varukorgen.
Självledarskap är ingen genväg – det är ett ansvar som börjar högst upp
Självledarskap Bland alla trendande ledarskapsmodeller finns det en som sticker ut i mängden. Behovet av autonomitet växer i takt med en samtid som ställer högre krav på såväl chefer som medarbetare. Men om begreppet självledarskap missbrukas riskerar det att istället sänka hela verksamheten.
Självledarskap handlar om att kunna leda sig själv mot utsatta mål. Detta sker bäst genom självinsikt, proaktivitet och en utpräglad förmåga att prioritera rätt. De här egenskaperna är särskilt viktiga inom organisationer som är komplexa och föränderliga. Det är inte svårt att se varför begreppet har blivit populärt, nämn en organisation som inte omfattas av den beskrivningen idag.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Kvalitetsmagasinet premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
För ett år sedan gjorde jag en intervju med Robert Karjel, författare och expert inom självledarskap, om varför den typen av ledarskap är verksamhetens yttersta räddning när det krisar. Han lyfte sina egna erfarenheter som före detta stridspilot som exempel.
”Det fanns ingen jag kunde fråga om hur man på bästa sätt jagar pirater med helikopter, så det blev till att leta inom mig själv kring hur jag skulle förhålla mig till den situationen” sa han.
Robert Karjel menar att svenskar tenderar att vara överdrivet upphängda på byråkrati och på vad som ”står i pärmen”, även i situationer där vår egen kompetens borde vara en tillräckligt pålitlig kompass.
Alla situationer går inte att förutse, och det krävs att individen är beredd att lita på sin egen förmåga att lösa smärre svårigheter. Annars riskerar små frågetecken att växa till väldigt allvarliga brister, i väntan på att någon högre uppsatt chef har uttalat sig i frågan.
Jag köper Robert Karjels definition av självledarskap. Den typ av självledarskap där individen inte bara uppmuntras till – utan förväntas – fatta egna beslut och aktivt bidra till utvecklingsarbetet, är tätt integrerat med tillitsbaserad styrning. Verksamheter där ledningen ger medarbetarna utrymme att personligen förbättra processer, struktur och kultur, det är de verksamheter som når långsiktig framgång – till skillnad från de verksamheter där detaljstyrda medarbetare sitter bakbundna i väntan på godkännanden. Det säger sig självt att det sistnämnda både är ineffektivt och själadödande.
När ett begrepp blir trendigt riskerar det dessvärre att missbrukas. Det gäller även begreppet självledarskap. Förra veckan intervjuade jag Gisela Bäcklander, doktor i industriell ekonomi och organisation som 2019 lade fram sin avhandling ”Autonomous, yet Aligned: Challenges of Self Leadership in Context” vid KTH. Då var begreppet självledarskap på allas läppar. Nu har det börjat bli inaktuellt menar hon.
Ett vanligt misstag, enligt Gisela Bäcklander, är att ledningsgrupper sätter för mycket tilltro till själva fenomenet självledarskap, men hoppar över biten att skapa rätt förutsättningar för den typen av ledarskapsmodell.
”Ju mer det är tänkt att medarbetaren själv ska organisera – när det kommer till att välja arbetsuppgifter, strukturera arbetet, prioritera arbetet, bestämma hur, var, och när arbetet ska utföras – desto mer får medarbetaren att göra, utöver sina vanliga produktionskrav” säger hon i intervjun, och fortsätter:
”Om medarbetaren dels förväntas utföra sitt vanliga arbete i ett högt tempo men också göra det arbete som en chef traditionellt har gjort, ja då skapar det såklart en överbelastning”.
I den bästa av världar blir självledarskapet ett verktyg som används för att motivera och engagera kompetenta och innovativa medarbetare att ta egna beslut. Det kan däremot inte ses som en lösning på organisatoriska utmaningar som kräver insatser från de faktiska ledarna, de som har verkliga mandat att ändra systemfel. Organisationer som missförstår begreppet självledarskap riskerar inte bara att skapa ineffektivitet, de förlorar också människors drivkraft – precis som de organisationer som detaljstyr sina medarbetare.
