Bortglömda förbättringsområdet: öka säkerheten och spara resurser

– Detta är ett typexempel för när det blivit fel. Här har kommunikationen brustit där det inte framgått till trygghetsboendet vad patienten, Bengt, haft för behov. Det kan självklart hända lite vart som helst men just i glesbygden blir konsekvenserna värre i och med utbredd personalbrist samt de längre avstånd som ofta förekommer till både mediciner och vård, säger forskaren Idun Byberg.

Idun Byberg, doktor i omvårdnad vid Mittuniversitetet, har forskat inom säker evidensbaserad vård och förbättringskunskap med ett fokus på just vårdövergångar i glesbygden.

Konsekvenserna av en misslyckad övergång

Hon berättar att misslyckade vårdövergångar kan leda till en sämre patientsäkerhet och en ökad användning av vårdens resurser.

– För patienten kan konsekvensen av en misslyckad vårdövergång vara ett sämre tillstånd rent fysiskt men utöver det också orsaka lidande. Det kan dessutom skapa ett nytt vårdbehov som inte hade funnits ifall överföringen hanterats korrekt.  

Idun Byberg har arbetat inom vården sedan studenten och det var i den klinska verksamheten, som distriktssjuksköterska, som hon upptäckte vilka ”särskilda villkor” som gäller för vård i glesbygden.

Glesbygdens utmaningar

Det som definierar utmaningarna enligt henne är: bemanning och långa avstånd.

– Vård i glesbygden har fördelen att personerna i de mindre samhällena ofta redan känner varandra vilket skapar en bättre kontinuitet i vården – vilket i sig är viktigt för bra vårdövergångar. Men småskaligheten innebär också sämre åtkomst till apotek och små team innebär ibland att det saknas specifik kompetens.

Även om bra kommunikation är fundamental så är gemensamma mål och arbetssätt mellan organisationer minst lika viktiga, menar Byberg. Vårdövergångar är heller inget som prioriteras inom arbetet med systematiska förbättringar eller inom svensk forskning.

I sin forskning undersökte Idun Byberg hur vårdövergångar fungerar i glesbygden utifrån sjuksköterskors, omvårdnadsledares och äldres perspektiv. Inför forskningen beskriver hon hur hon endast hittade en svensk undervisningsbok på ämnet:

Bortglömt område

– I mina studier har chefer inte upplevt vårdövergångar som en naturlig del i det kontinuerliga förbättringsarbetet så det första som skulle behöva göras för att förbättra vårdövergångarna är att uppmärksamma processen och ta med den i förbättringsarbetet, säger Idun Byberg.

Hon vill se en ökad samverkan och bättre kommunikation mellan olika vårdnivåer. Nu beskriver hon en situation där problem som lyfts också förminskas i och med att problemet rör sig uppåt i organisationen.

– Jag har fått det beskrivet till mig att utmaningarna som personalen på golvet möter reduceras så att problemet ”löst sig” när det väl kommit upp på organisatorisk kommun- eller regionnivå. På det viset får högsta ledning är felvisande nulägebild.

För att inte fastna i ett personbundet arbete så förespråkar hon också att regionen bör hålla i utbildningar angående vårdövergångar regelbundet för att alla ska ha rätt uppdaterad information.

Medan rätt förutsättningar behövs går det också att jobba med frågan om vårdövergångar på enhetsnivå.

– En enkel sak är att integrera socialt stöd i checklistan för utskrivning för att kontrollera ifall patienten har ett socialt nät som kan hjälpa hen och om inte: sätt en omvårdnadsremiss och planera in en uppföljning kort efter utskrivningen. Prova i liten omfattning och följ upp arbetets påverkan på exempelvis återinskrivningar.  

Idun Bybergs bästa tips:

• Integrera socialt stöd i checklistor: Vid utskrivning bör man inte bara pricka av mediciner och att patienten är överrapporterad. Man bör systematiskt kontrollera om patienten har ett socialt nätverk kring sig. Detta är avgörande eftersom närstående ofta ”räddar upp” situationer om något går fel.
• Använd omvårdnadsremisser: Byberg föreslår att man börjar skicka omvårdnadsremisser för uppföljning kort efter utskrivning, på samma sätt som man skickar medicinska remisser. Detta kan ge stöd även till de patienter som inte bedöms behöva full hemsjukvård men som ändå är sårbara.
• Mätning och småskalig testning: Förbättringsåtgärder bör prövas i liten skala för att se om de gör skillnad. Effekten bör mätas genom kontinuerlig uppföljning av exempelvis återinskrivningssiffror.
• Strukturerad inskolning: Inskolningen för nyanställda sjuksköterskor och chefer bör standardiseras så att kunskap om samverkansavtal och vårdplaneringssystem inte blir personbundeneller beroende av vilken kollega som håller i introduktionen.