”Det som inte förbättras slutar snart att vara bra” upprepas tvärsäkert, och med de orden vänds åter våra utforskande blickar mot organisationens alla arbetssätt, flöden och verktyg.
Gott så, men varför ser vi ofta helt förbi organisationen i sig? Varför ser vi det som något positivt när just den hållits konstant i flera år, oavsett hur mycket omvärlden förändrats under samma tid? Varför kallar vi det stabilt och tryggt när individens ansvar och arbetsuppgifter är befästa i någon form av befattningsbeskrivning, så befästa att det lättaste sättet att ändra dem är att byta tjänst?
”Av hänsyn till människan” svarar många. ”Omorganisationer är påfrestande, och individens ansvarsområden är känsliga”. Och så är det ju, omorganisationer är påfrestande. Inte minst när de innebär stora förändringar av både chefer och bemanning. När de sker sällan och när syftet inte når fram och kan motivera alla människor som påverkas. Och ja, våra egna ansvarsområden kan vara känsliga. De både formuleras och formaliseras noggrant, och blir en långsiktig överenskommelse som kan vara svår att rucka på.
Men, och här kommer min poäng, hur skulle det vara om vi istället tillämpade Leanprinciperna även i dessa frågor? Om vi lika gemensamt och löpande anpassade både teamsammansättningar, roller och rollfördelning, både egna och gemensamma åtaganden? Allt baserat på aktuella förutsättningar och kundbehov. Om en långt större del av organisationsförändringarna kunde ske på medarbetarnas initiativ, och då i form av just ständiga anpassningar snarare än jättelika förändringsprojekt vart fjärde år?
Kanske skulle Leanarbetet få större genomslag där upplevelsen idag är att ”frågan flyttas från förbättrings- till ledningsgruppsmötet så fort något blir på minsta allvar”. Sannolikt skulle jag som managementkonsult inte få så många omorganiseringsuppdrag. Det hade å andra sidan bara varit ett problem om det varit en svårrubblig del av min arbetsbeskrivning, vilket det lyckligtvis inte är.
Det finns alla möjligheter att inkludera även organiseringen i Leanpraktiken – vi behöver bara tänka på lite nya sätt.