Ansvarsutkrävande kräver en tydlig ansvarsstruktur

Förvaltningsexperten Inger Solberg har såväl här i Kvalitetsmagasinet (7 maj) som i sin krönika på konsultnätverket Effektiv styrnings hemsida (april) konstaterat att om landets medborgare ska ha en möjlighet att utkräva ansvar, så måste ministrar, regeringen och riksdagen ta ansvar för sina prioriteringar och beslut. Det är inte bara den enskilda tjänstemannen eller avdelningen som ska stå till svars för sådant som berör hela samhällets funktion.

För att kunna åstadkomma detta, menar hon, så måste dagens mål- och resultatstyrning inom offentlig sektor ersättas av en styrmodell som tar hänsyn till komplexiteten inom offentlig sektor.

När det gäller det oklara regelverket kring utkrävande av ansvar i Sverige konstaterar Inga-Britt Ahlenius och professor Olle Lundin i ett i ett avsnitt i SvDs ledarpodd (23 april) att vi i Sverige är bra på att följa upp, men sämre på att dra slutsatserna av uppföljningen (=styrning) och att därefter agera (=ansvarsutkrävande). Det här menar de beror på en kultur av att inte söka syndabockar, vilket manifesterades i en lagändring 1975 där begreppet ”tjänstefel” mer eller mindre suddades ut. Bakgrunden, anser de, är en svensk självbild av att själva problemet inte finns här i Sverige. Men detta saknar tyvärr förankring i verkligheten. Exempelvis så saknas begreppet ”korruption” i svensk lagstiftning trots att företeelsen är väl dokumenterad i verkligheten.

Den här oklara ansvarsfördelningen blir framförallt tydligt i kristider. Vid snöstormar, skogsbränder, pandemier och vid tsunamin har vi kunnat bevittna hur svensk offentlig sektor stått handfallen kring frågan vem som ska göra vad och vem som ansvarar för vad. Efter dessa händelser råder det alltid full enighet om att vi ska dra nytta av erfarenheterna. Kommissioner tillsätts och rapporter skrivs. Därefter fortsätter allt som förut – ett exempel på detta är Pandemikommissionens utmärkta rapport som nu dessvärre samlar damm på Regeringskansliet.

Ibland sägs det då att det saknas ”politiskt ledarskap”, men ledarskap är inte något som uppstår ur intet, utan kräver tydliga strukturer och ansvarsfördelning för att kunna tillämpas och verka.

Till detta kommer att det finns en tendens från politiken sedan 50-talet att, genom att göra ansvaret från politiken allt vagare i form av medvetna oklarheter i lagstiftningen, försvåra medborgarnas legitima och demokratiska rätt att kunna utkräva ansvar från såväl lokala, regionala som centrala makthavare.

Ansvarsutkrävande kräver en tydlig ansvarsstruktur. Ibland hävdas att ansvar är omöjligt att utkräva i moderna organisationsformer (platta organisationer, syftesdrivet, självorganisation med mera) och arbetssätt (agilt, lean, tvärorganisatoriskt) liksom med vårt nuvarande fokus på samverkan (collaboration). Det synsättet är dock som att spänna kärran framför hästen, det vill säga bakvänt tänkt. I en demokrati måste vi alla värna medborgarnas grundlagsskyddade rätt till ansvarsutkrävande hos makthavarna – annars hotar andra styrelseformer där flera medborgerliga rättigheter åsidosätts av makten. Inom ramen för denna rätt gäller det dock att vi finner rätt former av organisation, styrning och arbetssätt för att kunna utkräva ansvar.

I sammanhanget är det också viktigt att tänka på det gamla talesättet: ”delat ansvar är inget ansvar”. Något som Axel Oxenstierna mycket väl kände till då han tog över rollen som enväldig regent efter Gustav II Adolfs död år 1632.

– Anders Kron & Mikael Wallgren, Convendor AB

Convendor är ett kunskapsföretag och en mötesplats för erfarenhetsutbyte. Vi arbetar som rådgivare, utbildare och inspiratörer åt företag & offentlig sektor med förändring av organisation, ledning och styrning framförallt inom staber och stödjande enheter.