Skolinspektionens skarpaste tillsynsåtgärd riskerar bli tandlös – ”Kan inte kapitulera”

Mellan 2015 och 2019 fick Skolinspektionen in fem miljoner kronor om året i vite. 91 fall prövades i rätten. De senaste fem åren är motsvarande summa noll kronor, och endast två fall har tagits till domstol – och är ännu inte avgjorda.

Enligt Agnes Gidlund, pressansvarig på Skolinspektionen, handlar inte avsaknaden av vitespengar om ett systemfel.

– Målet med ett vitesföreläggande är inte att det ska dömas ut, utan att skolan ska rätta bristerna. Och Skolinspektionen kan endast ansöka om utdömande av vite om huvudmannen inte har följt föreläggandet samt att bristen hos en skola kvarstår för det som vitet avsåg.

Agnes Gidlund förklarar att det kan finnas olika anledningar till varför Skolinspektionen inte har ansökt om utdömande de senaste åren. Det kan vara att huvudmännen har följt föreläggandena och rättat bristerna. Detta innebär att vitet har fyllt sitt syfte.

– Om en ny brist uppstått på en skola vid en uppföljning, fortsätter Skolinspektionen ärendet. Skolinspektionen släpper därmed inte skolan utan målet är alltid att bristerna rättas och att eleverna ska få den utbildning de har rätt till. Och ansvaret för detta ligger alltid på den som driver skolan.

Okej, så vite ska inte ses som böter eller straff, men finns inte risken att skolor slutar ta vite på allvar om ingen hamnar i domstol och inte behöver betala ut vite?

– Vitesföreläggandens största fördel är som påtryckningsmedel vilket gör att huvudmännen åtgärdar bristerna och att en ansökan om utdömande inte behöver göras. Det är även viktigt att framhålla att Skolinspektionen har tillgång till ett flertal olika skarpa verktyg vid allvarliga brister i en skola.

– I vissa fall har Skolinspektionen i stället för att ansöka om utdömande av vite fattat beslut om återkallande av huvudmannens tillstånd. Skolinspektionen använder sina verktyg utifrån vad som är lämpligt och proportionerligt i det enskilda ärendet.

Olle Lund, professor i förvaltningsrätt på Uppsala universitet, är dock kritisk till utvecklingen.

– Det är inte så att skolorna har blivit bättre på att åtgärda problem, det finns många exempel på skolor som har fått varningar och där missförhållanden kvarstår. Jag tror att den här förändringen handlar om ett fall i HFD som ledde till att Skolinspektionen nu har backat in i passivitet, säger han.

Den dom Olle Lundh syftar på är en dom från Högsta förvaltningsdomstolen från 2020 där rätten avslog Skolinspektionens beslut om att utkräva vite från en huvudman som myndigheten ansåg hade brister i kvalitetsarbetet. I domen går att läsa att Skolinspektionen enligt HFD inte är tillräckligt tydliga i vitesföreläggande.

– Det är generellt ett trögt arbete för tillsynsmyndigheter i Sverige, eftersom det är lätt att hitta kryphål. Inte minst i skolvärlden, men det betyder inte att man kan kapitulera för det. Vi lever trots allt i ett rättssamhälle.

Kvalitetsmagasinet mejlar ytterligare en fråga till Skolinspektionen:

Hur kan det ha gått från fem miljoner kronor per år i snitt, till noll kronor per år de senaste fem åren om det inte har gjorts en förändring?

 I ett mejl svarar Agnes Giflund ”Vi har flera olika  verktyg att ta till för att skolorna ska rätta sig. Ett föreläggande (utan vite) betyder också att skolor ska rätta bristerna. Och vi fattar väldigt många beslut varje år. Inte bara vitesbeslut.”