Betydande förändring måste få ta tid – långsamt tempo blev KB:s framgångsfaktor

Rådet utgörs av representanter från Sveriges fem nationella minoriteter; judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar, och har tagit cirka fem år att sätta ihop.

– Äntligen, kände jag, för det här arbetet har tagit väldigt lång tid. Men det har i sig inte varit någonting negativt. Tvärtom har det nog varit en framgångsfaktor för förankringsarbetet behövde den här tiden, säger hon.

Tanken är att rådet ska hjälpa KB att lyfta och förvalta minoriteternas kulturarv. Inte minst handlar uppdraget om att utröna hur allt det kränkande material som finns i KB:s samlingar ska hanteras.

Behovet av ett särskilt minoritetsråd var väl definierat redan från start, men det behövde ske en förändring internt för att lyckas driva igenom satsningen, förklarar Elisabet Rundqvist.

– Jag satte inte upp en projektplan inför införandet av det nya rådet. Det har snarare varit ett utforskande och experimenterande för att se vilka vägar och medel som står till buds. En milstolpe var när vi började flagga med minoritetsgruppernas flaggor på Kungliga bibliotekets tak. Det kan låta som en liten sak – men det bidrar till en ökad kunskap hos alla de som arbetar här, säger hon.

Ojämnt kunskapsläge internt

Minoritetslagstiftningen har i år funnits i 25 år och för några år sedan tydliggjordes kraven på bland annat myndigheter, vad gäller att ha en stark samverkan med minoriteterna.

– Vår riksbibliotekarie Karin Grönvall beslutade då om att vi skulle göra en kunskapshöjning utifrån minoritetslagstiftningen. All personal som arbetar med våra samlingar, som arbetar med HR, IT, eller som har kundmöten, måste ha koll på vilka rättigheter minoritetsbefolkningen har.

Där någonstans var Elisabet Rundqvist tvungen att ta ett steg tillbaka och syna minoritetsråd-projektet från ett helikopterperspektiv.

– Jag såg att organisationen inte var mogen. Då och då behövde jag pausa utformningen av rådet. Det finns ingen mening med att be minoriteterna att börja jobba med oss om inte vår egen organisation är en mogen mottagare, säger hon och tillägger:

– Rådet kunde inte komma på plats före det att kunskapshöjningen hade genomförts.

Kommunikationens avgörande betydelse

Kunskapshöjningen har gått olika fort på de olika avdelningarna – delvis beroende på vad ändringarna har syftat till. Vissa av organisationens funktioner har snabbt fått medvetenhet kring minoritetslagstiftningen, och har utan problem kunnat dra en parallell till det ansvar som ett nationalbibliotek har gentemot alla som befolkar landet. Hos andra funktioner har syftet med omställningen tagit längre tid att landa.

För Elisabet Rundqvist har det varit gynnsamt att kroka upp förändringen på det som berör varje enskild funktion i vardagen. Då blir det handgripligt och därmed mer begripligt. Konkretiserandet har skapats genom workshops som är relaterade till exakt det som grupperna arbetar med.

– Där har fokuset varit att i det dagliga arbetet ta in perspektiv kring rätten till språk, kultur och information. Det handlar alltså inte om att alla ska sitta och läsa olika paragrafer utan mer om att höja medvetenheten, säger hon.

Hösten 2023 teamade Elisabet Rundqvist upp med kommunikatören Hanna Eriksson Gylje. Det blev ett av förändringsresans stora genombrott.

– Så mycket av det här arbetet handlar om kommunikation, och eftersom kommunikatören har varit med större delen av resan skriver hon nu ihop presstexter rakt av. Hon behöver inte mig som faktagranskare eller för att hitta rätt tonalitet i den interna kommunikationen.

Det är annars ett vanligt misstag under förändringsprocesser, tror Rundqvist, att projektledare blir så fokuserade på själva förändringen och den externa kommunikationen – att man glömmer bort att ha en löpande och tydlig kommunikation inom organisationen.

– Jag har försökt ta bort så mycket som möjligt av den tvingande och betungande känslan kring förändringen, och föreställningen om att förändringen bottnar i kritik – och istället försökt öppna upp för att det här är en möjlighet för oss att skapa en förbättring, säger hon.

Osäkerhet kring kränkande material

Flera bibliotekarier och handläggare som Elisabet Rundqvist har pratat med välkomnar minoritetsrådet med öppna armar.

– Många vittnar om hur chockade de har blivit när de ska ta fram material från till exempel 1930-talet för att visa en användare och forskare – och det är ju helt förfärliga saker som står där ibland, nazistpropaganda eller rasistiska påståenden – och de inte på förhand hur materialet ser ut eller hur man på bästa sätt hanterar materialet, säger hon.

Det uppstår en stor osäkerhet i dessa möten förklarar Elisabet Rundqvist, en osäkerhet som i värsta fall kan leda till att man undviker att prata om de mörkare sidorna av Sveriges kulturarv. Minoritetsrådet kommer förhoppningsvis bidra till att professionen blir tryggare i att visa upp både det som är vackert och det som är skamligt.

Att sälja in rådet på medarbetarnivå var alltså ganska enkelt. Utmaningen bestod i att paketera medarbetenas otrygghet till åtgärdspunkter som ledningen vill prioritera. Riksbibliotekarie Karin Grönvall har hela tiden förstått vad diskussionen handlar om och varit med på taget, förklarar Elisabet Rundqvist. Detta gäller inte alla enhetschefer – eftersom organisationen har så väldigt många typer av uppdrag och inriktningar.

– Men vid införandet av rådet har jag behövt hjälp från ekonomiavdelningen, från jurister och från HR, med mera. Det har inneburit en stor läranderesa eftersom det är ett område som de här funktionerna inte har arbetat med tidigare, säger hon.

Nu, efter fem års ihärdigt arbete med rådet, är det alltså äntligen på plats. Tre mycket intressanta och kompetenta representanter från respektive minoritetsgrupp. Så vad står på agendan härnäst? Allt kokas återigen ner till kommunikation, som med förändringsledning i stort, menar Elisabet Rundqvist.

– Alla femton medlemmar i rådet sitter på ett personligt mandat och behöver inte prata för hela sin grupp – utan bara ifrån sina personliga erfarenheter. Gruppen behöver inte heller ha konsensus kring allting. Vi vill bara ha deras perspektiv på det som finns i våra samlingar – och hur vi ska hantera det. Det får ta den tid det tar, avslutar hon.