När jag började högstadiet åkte vi på lägerskola och fick göra den övningen, kanske har du också provat på den. Tanken är att den ska träna oss att känna tillit till varandra, att ta ett gemensamt ansvar för att fånga upp den som faller. Men det handlar också om att den som står i mitten vågar släppa kontrollen och lita på att andra gör sitt jobb. Jag vet inte vilken praktisk effekt övningen har i vardagen, men jag minns känslan av att falla utan kontroll, men ändå utan rädsla.
Tillit är ett dubbelriktat ord, inte bara för att man kan läsa det från båda hållen, utan också för att det handlar om ett dubbelriktat förtroende för varandra. En studie som statskontoret nyligen publicerat visar att i verksamheter och grupper med hög tillit är både kvaliteten och produktiviteten högre än i motsvarande verksamheter där tilliten är lägre.
När tilliten försvinner händer något i organisationen. Det byggs upp en osäkerhet som sakta men säkert äter upp engagemang och initiativförmåga. Om man inte kan lita på att omgivningen fångar upp dig när du gör misstag, så ser du till att aldrig göra något där du riskerar att sticka ut. Och rädslan för att göra fel hämmar all kreativitet och förändringsförmåga.
2011 drog Danmark igång en tillitsreform inom offentlig verksamhet.