Inga produkter i varukorgen.
Håller själva förändringskurvan på att förändras?
Förändringsarbete Jag såg en presentation om förändringskurvan idag. Ni vet den där i fyra faser där förändring börjar med reaktion och chock, följs av motstånd, går via acceptans över i undersökande av möjligheter och slutligen landar i engagemang. Jag såg den bekanta kurvan, men slogs av en ny reaktion.
Det jag först reagerade på var själva beskrivningen och grundförutsättningarna. Nämligen att viktiga förändringar börjar med information om den, från chefen – och även fortsatt i mångt och mycket står och faller med samma chef. Medarbetarna kommer att ”reagera med förvåning och inte sällan oro och rädsla”. Tydligheten måste fortsätta, men i sista fasen kan chefen ”bli mer coachande igen. Och samtidigt börja ställa högre krav”. Av med ena silkesvanten på något sätt…
Själva kurvan är inte ny för mig, jag har till och med utbildat i en variant av den och alltid sett den som ett basverktyg för förändringsledning. Och visst har den sina poänger, det är ju så här det oftast är. Eller har varit. Men, den känns ändå mindre och mindre naturlig! Jag kan inte skaka av mig tanken att det är just i grundförutsättningarna som kurvan tar sin form. Då som nu handlar kurvan mer om människan än själva sakfrågan, men behöver för den skull – eller snarare just därför – inte vara oundviklig.
Jag tror att det är upplevelsen av maktlöshet som får kurvan att dyka. Människor engageras av handlingsutrymme, av möjligheten att påverka saker till det bättre. Av känslan av att få nya insikter, kunna agera på dem och göra skillnad för både teamet och kunden. Förändring som initieras av de som kommer att påverkas mest följer sällan samma branta kurvlinje.
Jag börjar också se fler och fler som, liksom vi själva gjort, helt enkelt vänder på steken. Som hittar nya sätt att sprida både förändringsmandat och konsekvensansvar utanför chefslinjen. Och som ser avstämning med erfarna personer på olika nivåer som ett viktigt rådsökande mer än en fråga om tillåtelse. Där blir kurvan ännu mindre relevant.
Jag minns hur det var när vi själva beslutade att allas våra löner skulle bli helt transparenta, för att vi såg att det skulle hjälpa oss att både se och ta ansvar för den ekonomiska helhetsbilden. Lite pirrigt såklart, men alla var med från början på både möjligheter och syfte. Och jag jämför med hur vi hade reagerat på ren information om samma beslut, från en mer separat ledningsgrupp.
