Kommuner måste ta välfärdsbrott på allvar: ”Som att vända Titanic”

Trots välfärdsbedrägeriernas stora konsekvenser för samhället utnyttjas sällan de verktyg som faktiskt finns för att motverka kriminaliteten, som i hög grad drabbar kommunerna. Det menar Lena Törneskär, statsvetare med lång bakgrund som analytiker inom Polismyndigheten. I dag arbetar hon med att utveckla Eskilstuna kommuns arbete mot välfärdsbrottslighet och projektanställd hos SKR.

– Välfärdsbrottslighet har länge setts som ett problem för staten. Det har kommit ny lagstiftning, framför allt i den offentliga sekretesslagstiftningen. Problemet är att kommunerna är väldigt försiktiga med att använda den, säger Lena Törneskär.

– Jag brukar likna det vid att försöka vända Titanic som ligger på botten, att få till en kulturförändring där kommuner både delar och tar emot information från andra aktörer i samhället.

Lena Törneskär har skrivit en handbok för kommuner i hur de ska hantera välfärdsbrottslighet i praktiken och ta frågan på allvar. Trots att kommunerna hanterar stora delar av välfärdssystemet i allt från ekonomiskt bistånd till upphandlingar och olika former av bidrag är de dåligt rustade för att möta en allt mer systematisk och organiserad brottslighet.

– Kriminella rör sig friktionsfritt mellan våra system, medan vi i kommunerna fortfarande arbetar i stuprör, säger Lena Törneskär.

Sveriges kommuner har inte hängt med i samhällsutvecklingen, menar Lena Törneskär.

– Det är kommunerna som ytterst ansvarar för att skattemedel används korrekt. Trots det arbetar kommunerna alltför tillitsbaserat.

– Många förstår att välfärdsbrott finns, men inte omfattningen. Då vet man heller inte vad man ska leta efter, säger Lena Törneskär.

Vad beror det på?

– I grunden handlar det om målkonflikter. Kommuner ska vara tillgängliga, snabba och serviceinriktade samtidigt som de ska göra rättssäkra bedömningar. Det krävs att ledningen vågar säga att vissa processer måste få ta längre tid för att bli rätt, säger Lena Törneskär.

Statistik från Brå visar att det bara är en minoritet av Sveriges kommuner som ens anmäler misstänkta bidragsbrott. Bristande systematik gör att risken för att upptäcka brottslighet i princip blir obefintlig.

– Då blir det i praktiken riskfritt att begå välfärdsbrott i många kommuner.

Det finns kommuner som kommit längre i arbetet mot välfärdsbedrägerier. Gemensamt för kommunerna är att de har tydliga politiska beslut och prioriteringar, särskilda funktioner eller specialister som driver arbetet och en aktiv samverkan med myndigheter som polis och Skatteverket, förklarar Lena Törneskär.

– Det handlar om rättssäkerhet och om att värna förtroendet för välfärdssystemet. Skattepengar ska gå till dem som faktiskt behöver dem – inte till kriminella aktörer, säger Lena Törneskär.