Svinnet faller mellan stolarna

Enligt Ingela Löfquist, rådgivare på Hushållningssällskapet, råder det en osäkerhet inom branschen kring vad reglerna egentligen är för att kött ska godkännas vid kontroll. Veterinärernas bedömningar kan skilja sig mycket mellan olika orter och det finns ingen tydlig dialog med lantbrukarna själva kring vilka krav som ställs och vad som är rimligt.

– Många lantbrukare vågar inte skicka in sina djur till slakt av rädsla för anmärkningar. Bedömningarna är hårda och det saknas dialog med branschen, säger Ingela Löfquist. 

Livsmedelsverket är ansvariga för kontrollen av djur innan och efter slakt. Enligt Anna Lindgren, veterinärinspektör på Livsmedelsverket, är de medvetna om kritiken från lantbrukarna.

– Vi har ju ingen naturlig dialog med lantbrukarna och slakterier är en väldigt skyddad verksamhet, säger Anna Lindgren.

Om Livsmedelsverkets veterinärer ser något som tyder på brister i djurhållningen är de skyldiga att rapportera till Länsstyrelsen – men vad de sedan gör med informationen är upp till deras prioriteringar.

– Livsmedelsverket gör inga kontroller på gårdarna utan det är upp till Länsstyrelsen. Det Livsmedelsverket ansvarar för är kontroll av djuren hälsa innan slakt och köttets kvalitet efter slakt, säger Anna Lindgren.

Bara en liten andel lantbrukare blir kontrollerade av Länsstyrelsen. Tror du att fler kontroller hade höjt kunskapsnivån hos lantbrukare vad gäller krav vid slakt?

– Det är svårt att svara på. Jag vill ge varje företagare känslan av att de har makten att påverka sitt företag och myndigheter ska ju finnas för att ge stöd och hjälp och som en grundkontroll för att hjälpa de som inte uppfyller lagstiftningen.

– I vissa fall kan det faktiskt ligga en personlig tragedi bakom bristande djurhållning, att någon går under ekonomiskt och faktiskt inte har möjlighet att ta hand om gården, då fyller ju våra larm en viktig funktion. Det kan ju nästan rädda liv.

Annan kritik som lyfts är att det skiljer sig mycket mellan olika veterinärer vad de gör för bedömning, och att lantbrukare kan vända sig till en veterinär innan slakt som godkänner djuret, men så blir det ändå underkänt när Livsmedelsverket kontrollerar. Hur ser du på det?

– Vi har ju gemensamma riktlinjer för hur besiktningarna ska göras och följer upp och kontrollerar vad veterinärer gjort för bedömningar från fall till fall. Men det finns såklart alltid utrymme för förbättringar, säger Anna Lindgren.

Om ett djur underkänns innan slakt får lantbrukaren information om vad beslutet grundar sig på – men inte efter. Då riktar sig Livsmedelsverket i stället mot slakteriet med information om varför köttet inte godkänns.

– Jag vet att man ibland uttryck oro från djurhållarnas sida att man inte kan överklaga ett beslut av otjänligförklarande av kött, då vi riktar vårt beslut mot slakteriet och inte den enskilda lantbrukaren. Vi är ansvariga för att kontrollera slakteriernas produktion av livsmedel och det är slakteriet som producerar köttet. I och med det så ansvarar de för slaktkroppen och lantbrukaren får då vända sig till slakteriet om det uppstår problem.

Ansvarsfrågan blir alltså avgörande – inte bara för djurvälfärden, utan också för att minska det växande köttsvinnet.

– Vi har inramade myndighetsuppdrag och har inte mycket utrymme att vara ute på gårdarna och berätta. Men det finns olika sammanhang där informationen kan nå ut. Branschorganisationer är jätteviktiga, och att stordjursveterinärerna ute på gårdarna har bra koll på regelverket, säger Anna Lindgren.