Felsorterat avfall kostar – så undviker du de vanligaste misstagen

”Insamlingen måste finnas där avfallet uppstår”

När plockanalytikerna gick igenom proverna fanns det exempel där mer än 90 procent av innehållet bestod av rena förpackningar. Henric Lassesson, avfallsexpert och projektledare vid IVL Svenska Miljöinstitutet, är inte förvånad.

– Insamlingssystemen måste finnas där avfallet faktiskt uppstår. Det ska vara intuitivt och lätt att lägga avfallet i rätt behållare. Om grundprinciperna följs slipper vi den här typen av resultat, säger han.

Han understryker att problemen inte bara handlar om hur avfallet slängs, utan också om vad som händer därefter.

– Hela kedjan måste fungera. Det får inte blandas ihop någonstans på vägen till återvinningen.

Byggsektorns flöden spelar stor roll

Sorteringsrester – ofta bestående av material från byggarbetsplatser, rivningar och återvinningscentraler – står för merparten av allt verksamhetsavfall som går till förbränning, omkring 68 procent. I dessa flöden återfinns inte bara trä och gips utan även kablar och stora mängder förpackningar i form av sträckfilm, plastband och kartong. Att rena fraktioner hamnar i förbränning är enligt IVL ett tecken på att kontrollen i de sista leden brister.

För samhällsbyggnadssektorn innebär det både ett kostnadsproblem och ett hållbarhetsproblem. Den som skickar förpackningsavfall till förbränning bryter mot regleringen.

Okunskap om lagkrav driver felsorteringen

Enligt Alexandra Almasi, avfallsexpert och projektledare vid IVL Svenska Miljöinstitutet, råder det fortfarande stor osäkerhet kring vilka skyldigheter verksamheter har när det gäller separat insamling.

– Särskilt när det gäller förpackningsavfall möter vi många verksamheter som inte känner till kraven. Det är ofta den fraktion som är enklast att materialåtervinna, men den hamnar ändå i restavfallet, säger hon.

Hon pekar på tre åtgärder som ger snabb effekt:

• Att sätta sig in i vilka krav som gäller för separat utsortering.
• Att börja sortera förpackningar per materialslag: plast, papper, metall, glas.
• Att säkerställa att avfallet lämnas till rätt system: antingen till marknadsdrivna system för materialåtervinning eller lämna det till en mottagningsplats som drivs av Näringslivets Producentansvar Verksamheter som är samlokaliserade med hushållen kan även välja kommunens insamling.

Kommuner och fastighetsägare kan styra med bättre precision

Även om studien inte analyserar arbetsrutiner eller interna processer hos verksamheter, ger resultaten en konkret signal till dem som ansvarar för avfallshantering i större system – som kommuner och fastighetsägare.

– Det finns nu bättre kunskap om vad som faktiskt finns i verksamheters avfall. Det gör det möjligt att införa åtgärder och följa upp om de ger effekt. Man kan också se vilka typer av avfall som vanligen sorteras fel och utforma styrmedel utifrån det, säger Henric Lassesson.

IVL såg dessutom en tydlig effekt där förbränningsanläggningar själva arbetat för att påverka avfallets kvalitet. På anläggningar som aktivt arbetat med att få bort plast och metall, var halterna också lägre.

Ett kunskapsunderlag som saknats

Under lång tid har verksamhetsavfall varit en avfallskategori som det funnits relativt lite kunskap om. Plockanalyser har varit vanliga för hushållsavfall, men inte för verksamhetsavfall. Det har gjort det svårt att ta fram tillförlitlig statistik och i sin tur påverkat utformningen av styrmedel.

Nu förändras det. Datamängden från studien är tillräckligt omfattande för att ge en nationell bild, även om osäkerheterna fortfarande är stora.

– Det är alltid lättare att påverka något man förstår, säger Henric Lassesson.