Onödiga AI-satsningar får vården att rasa – Forskare: ”En svårflyttad koloss”

– I grunden är det här ett stort och utbrett organisationsfel. Det är otroligt många lager mellanchefer mellan de som utför arbetet och de som tar fram AI-lösningarna. För varje filter som informationen ska transporteras genom, desto mindre av kärnessensen blir kvar, säger hon.

Massiva incitament

AI-lösningar skulle på ett revolutionerande sätt kunna dämpa den vårdkris som med jämna mellanrum uppstår inom offentlig sektor, förklarar hon, men det kräver att man pratar med de som har problembilden klar för sig – och att man tydligt involverar dem och lyfter deras röster ändå upp till beslutsfattande nivå.

Det går inte att genom fem lager av beslutsfattare filtrera en icke-mätbar – men likväl sann – erfarenhet av att ett visst beteende gjorde en viss grupp patienter friskare.

– Tyvärr måste vårdpersonal genomgå den här viskleken för att ens få prova en idé. Ofta får man nej endast för att de som sitter på pengarna inte förstår förbättringsåtgärden, eftersom den har förvandlats till något annat på vägen, säger Sara D Lundsten.

En kan inte kunna allt

De personer som står ute på golvet vet var flaskhalsarna uppstår, förklarar Sara D Lundsten. Men när personalen påvisar detta avfärdas de ofta som krångliga. Ett annat vanligt problem är att vården är ett kvinnodominerat yrke, och att teknik traditionellt sett kodas som ett manligt kunskapsområde. Ibland är kvinnorna inte heller teknikintresserade, vilket är viktigt för IT-avdelningen att ta hänsyn till.

– En kvinna som har arbetat hela sitt liv i vården kanske inte på detaljnivå kan ta fram en teknisk lösning för att åtgärda ett problem med hjälp AI. Men hon kan svara på ”vad är problemet – var uppstår problemet?”. Sedan får en annan typ av kompetens ta fram ett förslag, och bolla det med vårdpersonalen fram och tillbaka på ett iterativt sätt, säger hon.

Men det iterativa arbetssättet får ofta står tillbaka, förklarar Sara D Lundsten. Om en sköterska exempelvis förklarar att det blir problematiskt att trycka på en speciell knapp flera gånger när hen samtidigt är sterilklädd – ja då slopas idén helt i stället för att man tar den till ritbordet igen.

Huvudproblemet är alltså regionernas organisatoriska struktur, och den upplevs ofta som mycket cementerad. Därför välkomnar Sara D Lundsten att externa och oberoende aktörer, så som AI Sweden, kliver in med förbättringssatsningar. Så även finansiärer från privat sektor.

– Samtidigt behöver externa aktörer kunna se det större syftet och våga investera i långsiktiga åtgärder. Annars kommer vi ingenstans – för det här arbetet sker inte över en natt, säger hon.

Finns det hopp finns det liv

Det kan tyckas mörkt när man pratar om utmaningarna som vårdens AI-arbete står inför, men Sara D Lundsten ser ändå flera ljuspunkter. Inte minst en genomgående vilja. Hon har pratat med alla Sveriges regioner om sin forskning, fler av dem önskar att regionen hade ”en egen Sara”.

– Det är smickrande men framförallt frustrerande. De säger att de vill ha en person med min kompetens, men jag är övertygad om att de redan finns där. Det här är inte rocketscience direkt, men möjligheterna måste tillgängliggöras. Det är en väldigt svårflyttad koloss som måste rubbas – och den rör sig mycket mer långsamt än vad man skulle önska.

Många av de som Sara D Lundsten kommer i kontakt med som arbetar med snarlika frågor som de hon arbetar med, arbetar på IT-avdelningar. Och de pratar inte med ”fotfolket”, åtminstone inte på en djuplodande och genuint nyfiken nivå.

– Det saknas ett helhetstänk, eller kanske snarare att man vågar tänka på satsningarna som flerstegsraketer. Många är rädda för att den typen av arbete blir för tidskrävande och dyrt, men det är nog ändå billigare än att kasta pengar på något som är helt meningslöst för patienterna och personalen, avslutar hon.