I sin rapport Emotional Intelligence for Public Leadership in Times of Uncertainty har hon intervjuat 15 tjänstemän från offentlig sektor i Ukraina, dels kring hur de har upplevt behovet av emotionell intelligens i mötet av krisdrabbade och traumatiserade invånare – dels kring hur dessa kunskaper skulle kunna förbättras på ett systematiserat sätt.
– Det här är inte bara applicerbart på Ukraina eller offentlig sektor för den delen. Den här typen av kunskaper är också användbara för ett företag som vill behålla relevans hos sina kunder om landet drabbas av kris eller krig, säger hon.
Att förstå varför en kund eller brukare agerar som den gör, ha mod att spegla personens känslor och snabbt ställa om bemötandet när personen visar sig vara traumatiserad, det har inte alltid varit högst upp på verksamheters dagordning. Men enligt Shevtsova borde det vara en naturlig del av krisberedskap.
– Jag tror att det har varit svårt för många att se sambanden mellan empati och resiliens – eller lönsamhet för den delen. I mina ögon är EI-utveckling faktiskt mer angeläget än AI-utveckling, säger hon och tillägger med emfas:
– AI kan tjäna oss och ge oss ett otroligt stort värde, men EI har en större påverkan på vår egen förmåga som samhälle och som människor.
Olena Shevtsova är medveten om att en stor del av det som utgör emotionell intelligens är medfött, precis som intelligens i stort. Trots detta uppmanar hon verksamheter att öva på att hantera utmanande situationer, för en stor del av EI går ändå att öva upp.
– Men då inte i tanken utan i känslan, det vill säga hur snabbt vi kan läsa in en medmänniskas känslor och signaler – och vilka signaler vi själva sänder ut. Det här behovet kommer inte minska i framtiden, tvärtom behöver organisationer förbereda sig alltmer på det oförutsägbara – och i det ingår våra emotioner.
publicerad 2 juli 2025
av
Ellinor Gotby Eriksson