Inga produkter i varukorgen.
Forskare: Gen Z är inte gnälliga – tvärtom accepteras för mycket
Social hållbarhet Låga löner, obetalda timmar och bristande planering. Så ser arbetsvardagen ut för många gymnasieungdomar. Ändå är klagomålen få. För de flesta väger arbetslivserfarenhet och ”anställningsbarhet” tyngre än rättvisa villkor. Det visar ny forskning från Lunds universitet.
Många ungdomar accepterar orättvisa arbetsvillkor. Foto: Stockadobe
På tio år har andelen gymnasieelever som jobbar ökat med sex procent. Bland tjejer är ökningen nästan dubbelt så stor. I dag har runt 60 procent av eleverna erfarenhet av arbetslivet, och ungefär var fjärde jobbar året om. I vissa fall blir det snarare ett heltidsjobb än ett extraknäck, menar Anna Kallos, som nyligen disputerade med avhandlingen Not a Real Job? Teenage Labor and Low-Wage Service Work in Sweden, vid Lunds universitet.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Kvalitetsmagasinet premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
– Gymnasister fyller i dag en central roll i lågavlönade serviceyrken som handel och restaurang och arbetsgivarna verkar ha satt i system att behandla dem dåligt. Det är vardagsmat för ungdomarna att inte få ut rätt lön, att utlovade arbetstimmar dras tillbaka med kort varsel, eller att de skickas hem tidigare utan ersättning, säger Anna Kallos i ett pressmeddelande.
Avhandlingen bygger på SCB-statistik och ett fyrtiotal intervjuer. Resultatet är tydligt: arbetsvillkoren är bristfälliga, men protesterna uteblir. Många av de unga avfärdar problemen med kommentarer som ”det är ju bara ett extrajobb” eller ”jag gör det mest för att få erfarenhet”.
Två grupper sticker ut i materialet. Den ena består av högpresterande tjejer som jobbar många kvällar och helger. Den andra är ungdomar från ekonomiskt utsatta familjer i socialt svaga områden. Kallos menar att den senare gruppen sannolikt arbetar mer än statistiken visar, eftersom bortfallet i enkäter ofta är stort. Trots att dessa ungdomar ibland jobbade över 15 timmar i veckan, betonade de sällan att inkomsten var viktig för familjen.
– Det är stigmatiserande att säga att man jobbar för familjens skull. Denna grupp betonar särskilt starkt behovet av att göra sig anställningsbar, som om de vill försöka distansera sig från den stereotypa bilden av arbetslösa som finns av unga i utsatta områden, säger Anna Kallos.
Hon pekar på en strukturell risk: politiska förslag om sänkta arbetsgivaravgifter kan låta som en väg till minskad arbetslöshet – men de kan lika gärna permanenta en ordning där arbetsgivare ser tonåringar som billig, utbytbar arbetskraft. Det riskerar ytterligare försämra arbetsmiljön för hela branschen.
– När dessa sektorer blivit alltmer beroende av gymnasister och unga studenter som arbetskraft, som alla uppfattar jobbet som temporärt, fossiliseras villkor som inte borde accepteras. Arbetsförhållandena spiller dessutom över på de som stannar inom yrket i 10–20 år. Det här är kunskap som fackförbund borde ta på stort allvar, säger Anna Kallos.
