Många viljor, en riktning – så får Värmland samverkan att fungera

Malin Löfvendahl Vikner är regional utvecklingsstrateg på Region Värmland och arbetar med att hålla ihop samordningen kring Värmlandsstrategin.

– När vi pratar om Värmlandsstrategin så säger vi att det är flera aktörer som genomför den. Det kan liksom inte bara vara en organisation.

Regionen, de 16 kommunerna och länsstyrelsen är centrala aktörer. Till dem kommer bland andra universitetet, näringslivs- och klusterorganisationer, civilsamhället och andra utbildningsaktörer.

Det blir, med andra ord, ganska många runt bordet.

Delaktigheten måste fortsätta

Alla regioner ska ha en regional utvecklingsstrategi. När den nuvarande Värmlandsstrategin arbetades fram ville regionen involvera dem som senare skulle vara med och genomföra den.

Bakom innehållet finns analyser av regionala förutsättningar, omvärldsbevakning och dialoger med sakkunniga. Ett förslag skickades också ut på remiss.

Men en lärdom från tidigare strategiarbete var att delaktigheten behöver fortsätta även efter att dokumentet är beslutat.

– För att det inte ska bli en så kallad hyllvärmare så behöver vi hålla igång den här dialogen och diskussionen om de här utvecklingsfrågorna. Vad var det vi pekade ut, vad bestämde vi oss för och hur ser vi att det går i det arbetet?

Ett konkret verktyg är det årshjul som byggts kring genomförandet. Tre större träffar om året blir återkommande hållpunkter där aktörerna möts kring utvecklingen.

Siffrorna berättar inte allt

Uppföljningen har två spår. Regionen följer indikatorer kopplade till strategins övergripande mål, men eftersom målen ligger på samhällsnivå går det sällan att dra en rak linje mellan en enskild insats och en förändrad siffra.

Därför kompletteras statistiken med aktörernas erfarenheter. Vilka hinder möter de? Vilka möjligheter ser de? Brottas flera med samma problem?

– Vi måste också ha med oss de sakkunniga, de som är uppe och jobbar med det här, deras upplevelse av hur det här faktiskt fungerar. För de identifierar ju hinder och möjligheter som vi inte kan se när vi följer indikatorerna, säger Malin Löfvendahl Vikner.

Materialet används för att leta efter gemensamma mönster och frågor som flera behöver fördjupa sig i. Under ett år har aktörerna exempelvis tittat närmare på sambanden mellan kompetensförsörjning och folkhälsa.

Många viljor runt samma bord

Ett årshjul kan se prydligt ut på papperet. Verkligheten är mindre rund.

En kommun kan se ett behov som en annan inte delar. Universitetet, civilsamhället och länsstyrelsen kommer in med andra perspektiv. På frågan om vad som är svårast i hennes roll svarar Malin Löfvendahl Vikner att försöka bidra till samtal där de olika intressena och perspektiven kan mötas.

– Det är väl lite svårt för att det är så många. Och så många intressen och så många viljor.

Hon sitter däremot inte ensam och försöker avgöra vad alla ska samlas kring. Till årshjulet finns en planeringsgrupp med representation för bland annat de 16 kommunerna, Värmlandsrådet, länsstyrelsen och civilsamhället samt koppling till samverkan inom vård och omsorg.

Planeringen stäms sedan kontinuerligt av med politiken och flera samverkansforum.

Planeringsgruppen tittar på vad uppföljningen visar och vilka frågor aktörerna själva fångar upp. Sedan gäller det att hitta sådant som är relevant för tillräckligt många.

– Det lurigaste är att försöka hitta någonting som skapar ett värde för många så att man känner att det här faktiskt hjälper oss framåt.

Fler kollegor över gränserna

Mötena fyller också en annan funktion. En person som arbetar med en fråga i en kommun kan upptäcka att någon i civilsamhället brottas med samma sak från ett helt annat håll.

Just erfarenhetsutbytet är något som deltagare återkommer till när Region Värmland frågar om arbetet, berättar Malin Löfvendahl Vikner.

– Man kan få en känsla av att man får fler kollegor på så sätt. För man inser att vi jobbar med det här på lite olika sätt och från olika håll.

Det gemensamma arbetet innebär samtidigt inte att alla ska göra samma sak. Strategin pekar ut en övergripande riktning, medan den konkretiseras på olika sätt i organisationerna.

Grums kommun är ett exempel. Där har kommunen enligt Malin Löfvendahl Vikner arbetat med hur de egna kommunala målen förhåller sig till både Värmlandsstrategin och Agenda 2030.

Att hålla blicken på 2040

En annan svårighet är tiden. Strategin sträcker sig till 2040, samtidigt som organisationerna måste hantera det som händer här och nu.

Och mycket har hunnit hända sedan strategin togs fram. Den arbetades fram under pandemin och uppdaterades 2025. Då hade bland annat beredskap och energifrågor fått större tyngd, samtidigt som den demografiska utvecklingen blivit en större utmaning.

Strategin pekar bland annat på en åldrande befolkning, kompetensbrist och klimatrelaterade risker. Samtidigt kan pandemier, ekonomiska kriser och konflikter snabbt ändra förutsättningarna.

– Det är svårt att försöka blicka mot 2040. Och det är utmanande att försöka hitta kopplingarna till här och nu utan att det blir ett bara kortsiktigt perspektiv.

Ett sätt att arbeta med osäkerheten är att använda scenarier och resonera om vad olika händelser skulle kunna få för effekter. Den övergripande strategin bryts också ner i mer konkreta planer och program inom olika områden.

Kommunikation är en del av samverkan

Det finns ytterligare en pusselbit som lätt hamnar i skymundan: språket.

En strategi som ska användas av kommuner, myndigheter, universitet, företag och civilsamhälle kan inte skrivas enbart utifrån en av deras världar. Region Värmland har därför arbetat aktivt med kommunikationen och involverat kommunikationskompetens tidigt.

Malin Löfvendahl Vikner beskriver arbetet som en ständig avvägning. Materialet ska vara begripligt för många utan att komplexiteten försvinner.

– Det blir ju alltid en dragkamp i hur mycket man ska skriva ut, vad man ska förenkla och inte. Men den dragkampen är väldigt nyttig, tror jag, för att det ska bli ett bättre material.