Därför har ekologisk kött-produktion högre effektivitet

Varje år försvinner drygt 13 000 ton nötkött i Sverige. Det motsvarar runt 8,5 procent av den producerade slaktvikten, enligt en ny studie från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Svinnet uppstår när djur avlivas eller självdör på gården, oftast till följd av skada eller sjukdom. 

– Det här är ett stort problem både ur ett hållbarhetsperspektiv och rent ekonomiskt för de enskilda lantbrukarna, säger Ingrid Strid, forskare på SLU. 

Studien visar att ekologiska gårdar har lägre nötköttsvinn än konventionella i alla djurkategorier utom de raser som avlats specifikt för köttproduktion. Framför allt mjölkkor stack ut i båda produktionssystemen. Förlusterna var 15 procent högre bland konventionella djur i kategorin, som stod för nästan hälften av alla svenska nöttköttsförluster – men bara 20 procent av det nötkött som nådde butikshyllorna. 

Varför ekologiskt lantbruk leder till mindre köttsvinn vet man inte än, men Ingrid Strid och hennes forskarkollegor tror att det är många faktorer som samverkar. Lägre mjölkavkastning, mer grovfoder och mer hemslakt på ekologiska gårdar kan vara anledningar till att köttsvinnet är lägre än vid konventionella lantbruk. Att ekologiska slaktkroppar har ett högre ekonomiskt värde tas också upp som en bidragande faktor. 

– Om värdet på djuret är högre finns det större incitament att skydda det, säger Ingrid Strid. 

Fokus på långsiktighet

Det ekologiska lantbruket lägger stort fokus på långsiktighet och hållbarhet utifrån ett helhetsperspektiv. Det tror Ingela Löfquist, rådgivare för ekologiska lantbruksdjur på Hushållningssällskapet, är en viktig faktor till varför ekologiskt lantbruk har mindre svinn. 

– Den ekologiska produktionen har ju oftast lite lägre avkastning och tillväxt. Djuren kanske producerar lite mindre mjölk och växer inte lika snabbt, men ju mer du pressar dem desto större risk för störningar och skador, säger Ingela Löfquist. 

Samma tankesätt spiller över på val av foder inom ekologisk produktion. 

– Konventionella djur utfodras med mycket större mängder kraftfoder för att växa, vilket kan störa mag- och tarmsystem, säger Ingela Löfquist. 

De senaste åren har framför allt mjölkkor drivits hårdare och hårdare för att maximera avkastningen, vilket vi börjar se effekterna av nu, enligt Ingela Löfqvist. 

– Vi har nog fått en annan vetskap om det här nu och jag tror att man kommer lyfta de här frågorna mer. Vad kostar det egentligen när korna har kortare livslängd och måste ersättas?, säger Ingela Löfquist. 

Krav-kontroll viktigt

Pär Lindqvist driver ett Krav-certifierat lantbruk i Örbyhus i Uppland. Han är förvånad över att det ekologiska jordbruket har mindre köttsvinn än det konventionella, men tror att det kan ha att göra med bättre systematisk kontroll och uppföljning av gårdar. 

– Varje år kommer en veterinär till gården som genomför en kontroll och följer upp nyckeltalen. Ser man att på den här gården dör det 4-5 kalvar per år, det är inte normalt, då måste gården följa upp det, säger Pär Lindqvist. 

Konventionella gårdar har inte alls samma regelbundna genomgång av lantbrukets kvalitet och arbete, enligt Pär Lindqvist. 

– Konventionella gårdar kontrolleras egentligen bara av Länsstyrelsen och det är kanske 5-6 procent av alla som kontrolleras. Länsstyrelsen hinner helt enkelt inte med mer. Jag kan tänka mig att om man inte kontrolleras kanske man blir lite hemmablind och knallar på i samma gamla hjulspår.  

Svinn – ett etablerat problem

Frågan om köttsvinn är ett stort problem och diskuteras mycket av lantbrukare, enligt Pär Lindqvist. Lantbrukare som tvingas avliva djur själva i stället för att skicka dem på slakt förlorar dels en inkomst för själva djuret, det vill säga värdet av det kött som inte går att sälja, dels en dyr kostnad för att transportera bort liket med kadaverbil. 

– En kalv är värd uppemot 25 000 kronor. Om den självdör eller tvingas avlivas så är det ju dels en förlorad inkomst, dels att du måste betala för att den ska hämtas med kadaverbil, säger Pär Lindqvist. 

Pär Lindqvist lyfter även fram psykologiska effekter som drabbar enskilda lantbrukare. 

– Det finns nog ingen lantbrukare som tycker att det är skitsamma om djur självdör. Det är aldrig kul med bortfall, förutom att det är en enorm ekonomisk påfrestning är det väldigt psykiskt jobbigt. Jag tror att de allra flesta lantbrukare håller på med det för att man tycker om djur och då vill man inte se dem skadas eller bli sjuka. 

Hårda krav för kött

• Det ställs höga krav på djurens tillstånd innan de skickas på slakt. I kombination med rådande djurskyddslagar som bland annat gör det olagligt att transportera skadade djur har det lett till att vissa lantbrukare väljer att avliva djuret själv, i stället för att riskera en anmärkning eller att djuret underkänns vid kontroll på slakteriet. 
• Livsmedelsverkets besiktningsveterinärer kontrollerar alla djur före och efter slakt. Först sker en levandebesiktning där veterinären bedömer om djuret är friskt och får slaktas. Efter slakt kontrolleras köttets skick. Om något avviker kan delar av djuret förklaras otjänligt, vilket innebär att köttet inte får säljas som livsmedel. 
• Om ett djur underkänns får lantbrukaren inga pengar och det kan leda till en anmälan till Länsstyrelsen eller krav på åtgärder vid upprepade fall. Det finns ingen möjlighet att få en motivering till beslutet eller en prövning i efterhand – oftast kommuniceras beskedet först efter att djuret kasserats. 
• Förr kunde djur som skadats akut, men som annars är friska, nödslaktas på plats och tas tillvara av ett slakteri. Efter utbrottet av galna kosjukan krävs det nu att besiktningsveterinärer är närvarande vid nödslakt, enligt EU-regler. Det är mycket svårt i praktiken och många lantbrukare väljer att avliva eller själva slakta djuret. 
  
  Källa: Jordbruksverket

– Slakt på gård är ju ett alternativ, men då får du ju inte heller betalt för köttet. Sen är det ju oftast inte möjligt för många lantbruk, det är en fråga om tid och resurser, säger Pär Lindqvist. 

Otydliga regler vid kontroll

Reglerna för vad som gäller vid besiktningsveterinärernas kontroller är otydliga och bedömningarna varierar mellan person och orter, enligt Ingela Löfquist.  

– Många lantbrukare vågar inte skicka in sina djur till slakt av rädsla för anmärkningar. Bedömningarna är hårda och det saknas dialog med branschen, säger Ingela Löfquist. 

Den ekologiska lantbrukaren Pär Lindqvist håller med om att det råder osäkerhet i branschen och att många lantbrukare kan hålla sig för att skicka in djur av rädsla för att få en anmärkning. 

– Det är en svår fråga, för samtidigt är det bra att vi får en rapport när djur farit illa. Men jag tänker kanske att man ska få en anmärkning när det gäller återkommande fall och inte enskilda skadade djur, säger Pär Lindqvist. 

Behöver skapas gemensamma referensramar

Klyftan mellan Livsmedelsverkets besiktningsveterinärer och lantbrukare har vuxit mycket de senaste åren till följd av en veterinärkår som inte har mycket praktisk erfarenhet och som ibland lägger ribban för högt på grund av osäkerhet, menar Ingela Löfquist. 

– Det finns inte gemensamma referensramar för hela branschen som lantbrukare kan förhålla sig till och som är lämpliga för att undvika onödigt köttsvinn. 

Även Ingrid Strid på SLU lyfter fram Livsmedelsverkets stränga regelverk och djurskyddslagstiftningen som hinder i vägen för att minska köttsvinn. 

– För att rädda Europas köttproducenter införde man ett jättetufft och spektakulärt paket med hårda krav på att bland annat en inspektör från Livsmedelsverket måste vara närvarande när ett djur nödslaktas.  

Svinnfrågan hade kunnat lösas med modernare metoder för slakt och kontroller, enligt Ingrid Strid. 

– Exempelvis hade man kunnat arbeta med online-besiktning och kompletterande labtester vid slaktkroppsbesiktningen, för att kunna ta tillvara fler djur men fortfarande få kött som är säkert att äta, säger Ingrid Strid.