Louise Bringselius: ”Människan får inte bli en marionett under systemen”

Sex stillastående flygplan med 600 passagerare stod parkerade på landningsbanan i München när en köldknäpp på minus 30 Celsius skapade kö för alla avresande flyg.

När det stod klart att planen inte skulle hinna lyfta under kvällen bedömde flygplatsens personal att det inte gick att förflytta passagerarna in till flygplatsen på grund av ”den sena timmen och kommunikationsproblem”.

Det ledde till att passagerarna fick övernatta i flygplanen. En av passagerarna har uttalat sig i danska tidningen Ekstra Bladet om att det saknades mat och filtar samt att de blev tillsagda att de inte fick gå av på grund av att ”busschaufförerna gått hem”.

– Personalen hade kunnat visa mer handlingskraft för att lösa problemet. Men i stället för att kalla in busschaufförer låste man dörrarna och lät ingen komma ut vilket skapade en väldigt olustig situation. Då har man misslyckats med vårt moraliska ansvar att visa omsorg om en utsatt medmänniska, säger forskaren och författaren Louise Bringselius.

Hon har precis avslutat sista raderna i hennes nya bok: ”Moraliskt ansvar” med undertiteln ”att vara medmänniska”. Däri behandlar hon moralfilosofi, rättsfilosofi, sociologi såväl som organisationsteori och menar att vi alla – kund, medarbetare och organisation – skulle gynnas av ett större moraliskt mod.

– Jag skiljer i boken mellan två olika sorters ansvar: systemansvar och relationellt ansvar. På dagens arbetsplatser arbetar man ofta systemcentrerat, och lutar sig tungt mot regler, rutiner, riktlinjer och mål. 

– Det relationella ansvaret däremot syftar till ansvaret vi har gentemot varandra. Det handlar om omtanke, stöd och mänskliga rättigheter. Båda systemen behövs men dagens samhälle, med AI-kundtjänster och onlinetjänster till exempel, är byggt för att slippa möten ansikte mot ansikte vilket leder till passivitet. Många människor gör hellre inget alls än att riskera att bryta mot en regel eller gå utanför sin roll, berättar Bringselius.

Vi behöver lagar och regler, mål och uppföljning, rutiner och riktlinjer, men för att de ska fungera måste människor våga använda sitt omdöme, se människan och situationen. Det är så den juridiska rätten fungerar, förklarar Bringselius.

– Idag riskerar vi att tappa vår handlingskraft och vårt självständiga tänkande, säger hon. Men framför allt finns det en fara när systemen blir överordnade människans behov. Människor kan då använda systemen som sköldar för att slippa ta ansvar för att hjälpa den som är utsatt.

Medan ord som ”medmänsklighet”, ”moral” och ”empati” kan låta som mjuka frågor så berättar Louise Bringselius att de har en värklig påverkan på våra organisationer och vår affär.

– Att bygga sämre relationer till sina kunder skapar sämre resultat. Det är inte ”grädde på moset” utan kärnan att också se på kunden som medmänniska. Här måste alla ta sitt eget ansvar och se sig som individer i organisationen kontra bara förvaltare av ett system.

Ett större personligt mod är viktigt, enligt Bringselius men det finns också systematiska förändringar som kan bana väg för ett starkare relationellt ansvar. 

Hon ger några tips för att bana väg för ett starkare relationellt ansvar i organisationen:

– Vi behöver tala mer om moral på arbetsplatsen, om vad som är rätt och fel att göra när systemen inte fungerar. Människan får inte bli en marionett under systemen. Här får vi bra ledning av pliketik, rättighetsetik, omsorgsetik och andra moralfilosofiska traditioner som jag beskriver i boken. Vi behöver också knyta systemansvar och relationellt ansvar närmare varandra genom att arbeta mer relationsbyggande när vi utvecklar regler, rutiner, och it-system. Som en del av detta behöver vi mer användarvänliga it-system. 

Kan det inte vara problematiskt ifall vi bygger organisationer med bara individer som tänker själva utan en gemensam linje?

– I boken betonar jag tvärtom att tydlighet skapar tillit och trygghet, men att system och relationer måste samspela. Kärnan i pliktetiken är att vi ska följa grundläggande rättsliga principer. Det gör vi för att värna om den som är utsatt. Men många regler i organisationer baseras inte på lagstiftning, utan de är interna skapelser. Då måste vi ge människor möjlighet att använda sitt omdöme, bygga relationer och ibland göra avsteg från regler som inte fungerar.