Pecka städade bort sjukhusavdelningens slarv – nu prisas personalen

– De här framgångarna har vi skapat tillsammans, hela avdelningen, säger hon när vi slår oss ner på hennes kontor.

Det är något så pass enkelt som en klisteretikett med akronymen Pecka (Perifer infart, epiduralkateter, central infart, kateter, och annat/artärnål) som har tagits fram för att säkra in- och utfarter som till exempel används för att söva patienten och ge läkemedel. Klisterlappen fylls i och fästs vid anestesijournalen, och är numera regel snarare än undantag.

– Många av avvikelserna jag fick in när jag arbetade som orsaksutredare rörde just in- och utfarter. ”Det här är ett systemfel”, började jag tänka, för just den delen är ju basnivån – det ska alltid fungera. Men det hade blivit som negativa ringar på vattnet av att in- och utfarter inte alltid var märkta när patienter flyttades mellan avdelningar, säger Helena Ageland.

Det är kanske inte alltid en risk för vårdskada till följd av hopblandade infarter, men det kan bli fel i vätskebalansmätningarna, förklarar hon. Ageland lekte runt med ordens initialer och fick fram Pecka. På klisterlappen framgår det om infarten är inspekterad och uppmärkt. Den fungerar som en slags checklista som undersköterskan eller sjuksköterskan signerar.

Och det satte sig. Sedan införandet av klisterlappen har antalet kontroller av in/utfarter ökat markant. Arbetssättet har också spridit sig till fler avdelningar. Det har gått cirka tre år sedan Pecka föddes, och vid den tidpunkten var Helena Ageland ännu inte chef. Hon vet tror att de starkaste förbättringsförslagen, oavsett bransch, kommer ifrån utförarna – och inte via topdown-processer. Men det kräver som känt är ett tillåtande klimat. I en region som är så stor som Skåne kan det vara svårt att veta vad man får göra lokalt och vad som måste beslutas om på en högre nivå.

– Samtidigt som jag kom med idén om en uppdaterad anestesijournal skulle ett nytt journalsystem införas – så sjukhusledningen tyckte att det här var dålig timing, säger hon.
Dålig timing eller inte. Det nya journalsystemet skulle lanseras först två år senare. Under den tiden skulle sjukhuset ha flera tusen patienter ha passerat Intensiv- och perioperativ vård, och Ageland ville säkra dessa vårdkontakter. Än i dag finns inget nytt journalsystem i bruk.

Inledningsvis var det lite motigt att driva igenom själva användandet av klisterlappen, för personalen tyckte att det som skulle kontrolleras var en självklarhet. De ansåg att de redan hade koll på in- och utfarterna.

– Det är så lätt att ta saker för givet på slentrian. Typ: ”Ja men det ser väl alla att det där en kateter – man ser väl var den leder”. Men samtidigt har vi ju haft förväxlingar av påsar, eller någonting har inte blivit bytt på x antal timmar. Och när märkningarna började sprida sig såg vi snabbt en radikal minskning av fel, säger Helena Ageland.

Fördelarna har varit fler än väntat. Att Pecka-märkningen sitter i journalen skapar en trygghet inte bara för den som signerar märket utan också för vårdpersonalen som tar över patienten vid skiftbyte – då vet de precis när det är deras tur att stämma av samma punkter. En viktig del i implementeringen av arbetssättet har varit att ta draghjälp av medarbetare som verkligen tror på tror på projektet. Dessutom blir det en naturlig del av mötet med patienten, de inkluderas och känner sig sedda. 

– Det skapade positivitet. Jag tror inte på pekpinnar och tvång, jag tror på inkludering. Därför är jag så glad över att vi i teamet har skapat det här tillsammans.


I år är första gången som Skånes universitetssjukhus delar ut pris till Årets kvalitetsarbete inom omvårdnad. Utmärkelsen är en del av arbetet med Magnetmodellen – en amerikansk modell som syftar till förbättringar inom omvårdnad och arbetsmiljö. Flera forskningsstudier visar att magnet-sjukhus har bättre behandlingsresultat och mer nöjda patienter än icke certifierade-sjukhus.

För en tid sedan bjöds Helena Ageland in att medverka vid en workshop som hölls inom ramarna för Magnetmodellen. Fram till dess hade hon inte fått ett konkret kvitto på att klisterlappen verkligen hade effekt, även om hon och kollegerna märkte en omgående minskning av avvikelser. Under workshoppen uppmuntrades deltagarna att dela med sig om man hade genomfört en förbättring på sin avdelning, och Helena Ageland berättade om Pecka.

– Då visade det sig att representanter från ortopedavdelningar som tog emot patienter från postop var på plats. De sa ”Är det du som ligger bakom det initiativet?! Vi har märkt så enormt stora förbättringar från avdelningarna”. Det kändes väldigt boostande att höra det.


Nu hoppas hon att Pecka kan få spridning på bred front, men det gäller att ta sig igenom vårdens byråkrati. Annars riskerar förbättringsarbetet att även fortsatt hängas upp på eldsjälar.


– Vården arbetar mycket enligt evidens, och det här arbetssättet är ju inte vetenskapsbaserat. Det är vår egen empiri vi utgår från i det här läget, men vi ser att det fungerar.