Komplexitet-experterna: Lyft blicken för att bygga broar

Hon lyfter bland annat den nya socialtjänstlagen som snart träder i kraft, som ska leda till ett mer förebyggande arbete och ett utökat samarbete mellan socialtjänsten, polisen och civilsamhället.

– Även tidigare har människor tyckt att det här är viktiga frågor, men det har främst drivits av eldsjälar. Nu märker vi att man istället vill rigga hela organisationen till att bli mer samverkande, säger Anna Zingmark.

För att lyckas skapa ett samhälle som präglas av snabbrörlighet och flexibilitet krävs först en form av omprogrammering. Våra nuvarande system håller helt enkelt inte för den växande komplexiteten.

– Det är alltid en omställning när man tar sig an en annan organisations logik. Och att verkligen ge sig ut i ett fritt utforskande och en fördjupad diskussion snarare än att jobba på som vanligt – det måste få ta lite tid, säger Anna Zingmark.

Utöver tålamod handlar det om att våga syna sina individuella förhållningssätt i sömmarna.

– Man måste kunna se sin egen verksamhet som en del av helheten, för den samspelar ju med en massa andra verksamheter. Omställningen handlar alltså till stor del om att lyfta blicken, och att hitta broar till de andra verksamheterna. Det är livsnödvändigt att vara nyfiken och hålla kontaktytorna levande, säger Karoline Bottheim.

En förutsättning för att lyckas komma bort från navelskåderiet är att inte nöja sig. Det räcker inte att bara tänka på den egna delleveransen.

– Jag tror att många faktiskt längtar efter att få ett helhetsperspektiv, för det kan bli väldigt tråkigt att bara följa de egna rutinerna utan att bidra till större förändringar. Det kan leda till en känsla av hopplöshet när samhällsutmaningarna bara växer, säger Karoline Bottheim.

Såväl privata som offentliga verksamheter har historiskt sett saknat incitament till att arbeta gränsöverskridande. Idag är tvärfunktionalitet den främsta räddningen, konstaterar Anna Zingmark.

– Det gynnar akademien, företag, offentlig sektor, civilsamhället, ja alla egentligen, att samverka över gränser, säger hon.

Det kan kännas överväldigande att tänka på hur förändringstakten i dagens samhälle accelererar, finns det en yttre gräns man kan ta fasta på?

– Det är svårt att säga. Man skulle kunna tänka sig att vi är i en stor förändringsprocess just nu, och att läget harmoniseras efter ett tag. Men då kommer förmodligen nya utmaningar, säger Karoline Bottheim.

Känslan av ovisshet inför framtiden kan upplevas som skräckinjagande. Hur gör man då för att inte bli handlingsförlamad? Enligt de två kollegerna handlar det om att skapa en slags gemensam sinnesro. Det gör man bäst genom mobilisering.

– Vi behöver skapa olika former av gemenskaper och bygga tillit till varandra. Om vi kan ha trygga dialoger över gränser, där vi kan fokusera på det som faktiskt är viktigt och bekräfta att vi alla bevittnar samma saker, då blir vi också bättre rustade inför osäkerheter, säger Karoline Bottheim.

 Anna Zingmark instämmer, och tillägger att fler positiva exempel skulle behöva lyftas fram i offentligheten.

– Vi skulle gynnas av att se mer än bara elände. Att visa upp framgångsexempel driver motivation och skapar hopp.

Exempelvis har polis, socialtjänst och skolväsendet på flera orter lyckats öka tryggheten, men det förebyggande arbetet hamnar sällan eller aldrig på löpsedlarna. Ett annat inspirerande exempel är den utökade dialogen mellan kommuner, regioner, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i södra Sverige, som har lett till ett avsevärt större gemensamt ansvarstagande för att hjälpa människor in på arbetsmarknaden. För att fortsätta stärka samverkan behöver dessa goda exempel och försök på utökad samverkan synliggöras.

– I samverkansprocesser är det enormt viktigt att lyfta upp resultaten, för det är ingen specifik person som efterfrågar dem. Det finns ingen ”samverkanschef” som pekar på framgångarna, utan vi behöver alla påminnas om dem för att hålla lågan uppe, säger Karoline Bottheim.