Nya möjligheter i mötet mellan människor

När min farfar kom till Sverige från ett efterkrigsdrabbat Norge fanns varken internet eller mobiltelefoner så långt ögat kunde nå. Det här är alltså drygt 60 år sedan och ganska mycket har hänt sedan dess. Under större delen av sin tid som han har bott i Sverige har man alltså betalat räkningar via bankkontoret och ringt varandra via en svindyr kopparledningstelefon.

Häromdagen ringde han videosamtal till mig via sin nya smartphone. Han sänder kontinuerligt bilder och använder sig av sociala medier såsom Facebook, bokar flygbiljetter samt utför alla bankärenden via en dator. Min farfar är cool, han hänger med i utvecklingen!

Den här snabba utvecklingen får mig att reflektera lite över hurdant livet kommer se ut för min del när jag uppnår hans årsrika ålder. Går man förbi valfri barnfamilj på tunnelbanan kan man nästan garantera att en kille eller tjej på ungefär sju år kan mer om hur en ipad fungerar än vad jag själv gör. När jag själv var i den åldern hade jag precis lärt mig vad Super Mario var för något.

Tänk då ett steg till. Tänk om det sitter en kille i en by i Kina och pratar i videosamtal med sin farfar och förundras över hur mycket som hans farfar har varit med om i livet. I Kina har man även lyckats med att förändra en skyview för en av världens största städer, bara under min egen livstid.

I samma takt som våra barn lär sig om vår egen vardagsteknik ger vi tillgång till enorma kunskaper till världens utvecklingsländer. Individerna i dessa länder tar till sig av kunskapen, inspireras och applicerar den på sina världsbilder. Vad händer egentligen med en värld där digitaliseringen skapar enorma möjligheter för människor att mötas via ett videosamtal och utbyta tankar, erfarenheter och kunskap? Om du inte redan gjort det, googla Shanghai 1991 vs 2016 så ser du svaret.