Kvalitetssäkrade dopinganalyser vid vinter-OS i Pyeongchang

Stora resurser har satts in mot doping under vinter-OS. I Seoul, några timmar från idrottsarenorna i Pyeongchang, finns ett toppmodernt dopinglaboratorium som dygnet runt analyserar urin- och blodprover från idrottsutövarna. Där jobbar ett 70-tal experter, varav ungefär hälften kommer från olika dopinglaboratorier runt om i världen. Magnus Ericsson, till vardags är enhetschef på Dopinglaboratoriet på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, är på plats i Seoul.

– Vi räknar med att analysera omkring 5 000 prover under de två tävlingsveckorna. Det är en relativt stor volym och kan jämföras med de ungefär 8 200 prover som kom in till vårt svenska labb under hela förra året, säger Magnus Ericsson.

Investeringskostnaden för laboratoriet är inte offentlig, men handlar ändå om åtskilliga miljoner som IOCC, Internationella Olympiska Kommittén, fått avsätta för att komma till rätta eller åtminstone minska problemen med doping.

– Tyvärr tror jag aldrig att man helt kommer att kunna förhindra doping. Så länge det finns ekonomiska incitament finns det idrottare som är beredda att chansa. Av de prover vi får in till vårt labb i Huddinge svarar vi ut 1 – 2 procent som positiva, säger han.

På dopinglaboratoriet i Huddinge har den totala volymen ökat kraftigt de senaste åren. Bara sedan 2014 har antalet inkomna prover nästintill fördubblats.

– Men det beror inte bara på att problemen blivit större, utan också på att vi blivit mer offensiva i vår marknadsföring, inte minst mot utlandet. Ungefär hälften av proverna kommer nu från andra länder, som till exempel Ryssland, förklarar Magnus Ericsson.

Ändå är det ingen tvekan om att reglerna för dopingkontroller successivt har skärpts på senare år. Många prover tas i dag utanför tävlingsarenorna. De idrottare som ingår i elitpoolen måste varje dygn rapportera till Riksidrottsförbundet var de befinner sig för att kunna stå till tjänst för oanmälda dopingtester.

– Men med vilken frekvens eller vem som lämnat provet har vi ingen aning om. Alla prover är anonyma, säger Magnus Ericsson.

Omkring 650 olika substanser analyseras vid det svenska dopinglaboratoriet med hjälp av framförallt två olika screeningmetoder – masspektrometri och kromatografi. Alla analysmetoder är ackrediterade av Swedac mot standarden SS-EN ISO/IEC 17025 samt godkända av IOCC och WADA, World Anti-Doping Agency.

WADA sammanställer årligen den så kallade ”förbjudna listan” över otillåtna dopingklassade substanser, uppdelade i olika klasser. Varje klass avslutas med klausulen ”…med liknande effekt eller liknande struktur”.

– Detta för att ingen substans ska kunna förändras i avsikt att falla utanför listan. Tack vare den klausulen blir listan av förbjudna substanser oändlig, konstaterar Magnus Ericsson.

En form av doping som är särskilt svår att detektera för analytikerna på labbet är bloddoping, framförallt transfusion av eget blod som ökar mängden röda blodkroppar och höjer prestationsförmågan.

– Många internationella idrottsförbund har utrustat sin elit med så kallad blodpass. Det finns inga givna tröskelvärden, utan istället gör man blodstatusmätning med ett antal individuella markörer och följer personen under en längre tid. Om ett provsvar sedan avviker från det normala kan det vara tecken på allt inte står rätt till, förklarar Magnus Ericsson.

Laboratoriet som nu utför analyser av prover från OS-deltagarna ligger i huvudstaden Seoul, några timmar från Pyeongchang, och byggdes upp inför sommar-OS 1988. Verksamheten pågår dygnet runt och Magnus Ericsson är den som leder verksamheten nattetid. Arbetstiden pågår från 21.00 – 07.00.

– Det fungerar jättebra och innebär att det inte krävs någon tidsomställning för min del. Nu kan jag i princip fortsätta med mina svenska arbetstider, säger han.